Vi sov väldigt gott inatt och vaknade med några amningspauser, en av gångerna han väkte mig var klockan precis 04.43 - hans födelsetid. Det kändes lite magiskt på något vis. 

Såhär på 1-veckasdagen har vi också bestämt vad han ska heta. Vi hade ett namn under hela graviditeten som både jag och sambon gillade. Men när han kom ut kändes det inte riktigt rätt för mig, även om jag fortfarande gillar det namnet. 

Så dök ett annat namn upp, som vi fastnade för istället och nu har vi smakat på det ett par dagar för att känna av om det är rätt.

Och vi kom fram till att det är rätt.

Vår son har fått namnet Isak. 

Jag trodde först att vi skulle boka en tid för igångsättning till dagen efter, eller kanske ännu senare under veckan, men när hon sa att en sköterska skulle följa med oss upp och visa oss vårt rum började jag förstå att så inte var fallet. Ärligt talat blev jag lite ställd och nervös. Tårarna trängde bakom ögonen, inte för att jag inte ville bli igångsatt, utan för att det helt plötsligt blev så verkligt. Förlossningen, som känts så långt borta var helt plötsligt framför näsan på mig.

Som tur var hade vi BB-väskan färdigpackad i bilen och babyskyddet var också laddat i bilen. Så vi tog våra saker och gick upp till vårt rum, 114, som var väldigt hotelliknande. Det var två stora sängar intill varandra med höj- och sänkbar huvud- och fotända. Ett runt bord med två stolar och ett stort badrum med dusch. Rummet hade många fönster och en ljus grön färg på väggarna, det kändes riktigt harmoniskt därinne.

Klockan var strax efter tre och jag hade fortfarande mina vanliga kläder på mig, inga sjukhuskläder så långt ögat kunde nå. Däremot en infart i armen och första dosen värkstimulerande (cytotec) upptagen i kroppen. Cytotec gavs i en liten spruta (utan nål) som jag själv fick spruta in i munnen. En liten liten shot kan man säga.

Vid första dosen var CTG kopplat ännu en gång. Detta för att man ville se hur bebisen reagerade på dosen.

Allt såg bra ut så jag blev "befriad" från CTG'n efter en timme. 

Dos nr två med värkstimulerande fick jag strax efter 17-tiden, jag hade inga känningar alls på att en förlossning var på gång. Så vi åt middag, låg i våra sängar och surfade och bara väntade...

Dos nr tre kom vid kvart över sju och fjärde dosen vid halv tio. Inga känningar nu heller, så vi gick och la oss. Det var svårt att somna, jag bara väntade på att få känna något. Men tillslut slumrade jag  till och sov lätt till halv tolv, när femte dosen kom. Jag gick på toaletten, la mig i sängen igen och - DÄR - kom första värken. 

CTG'n uppkopplad efter första dosen Cytotec. 

Ett hopp om att komma ikapp sömnmässigt har börjat smyga sig på. Jag sov väldigt gott om nätterna hela vägen till sista natten som gravid, men sedan förlossningen har det ju inte blivit sådär överdrivet många timmar. Det är ju inget konstigt med det, det är väll så småbarnslivet börjar antar jag. 

Huvudet har känts luddigt, som bomull, sedan lillkillen kom till världen. Jag trodde det var sömnbristen men tydligen är det hormonerna också, sa barnmorskan igår.

Första natten hemma sov jag nog totalt en timme, efter det var jag lite deprimerad - ska det vara såhär nu? Tänkte jag.

Men andra natten gick jag emot mina principer och fick sova nästan fem timmar totalt. Målet från början var att inte samsova med bebis på nätterna, utan han skulle istället sova i sitt babynest, helst i korgen bredvid sängen. Men det har ju verkligen inte gått att lägga ifrån sig honom, då har han vaknat och så måste jag börja om med amningen för att han ska somna. Så jag gick emot mina principer helt mot slutet av natt nr två hemma och liggammade tills han somnade, efter det fick han ligga kvar bredvid mig i min famn. Det resulterade dock i att jag fick sova i samma position i flera timmar eftersom jag inte vågade röra på mig - men totalt fem timmars sömn blev det ju i alla fall.

Natt nr tre här hemma har går otroligt bra. Vi har samsovit hela natten men då har lillen också vart så nöjd att han faktist sovit hela natten och istället har jag fått väcka honom för lite amning emellanåt. Han har inte vaknat och gråtit en enda gång medandra ord. Underbart! Så skönt när natten fått vara lite mer lugn och harmonisk.

Igår tog vi första barnvagnspromenaden förresten. Det blev en kort tur, men ändå.

Han skrek lite ett tag men körde man med ena hjulsidan i gräskanten så blev han rätt nöjd.

Han vägde ju 3314g när han föddes och väger nu 3180g, vilket var jättebra sa barnmorskan. Bebisarna går ner i vikt lite precis efter förlossningen innan de vänder, och vår barnmorska trodde vår lillkille var på väg uppåt igen. 

Det är ett tecken på att han får i sig mat, sa hon.

Och ja, det där med amning...

Vår son var snuttglag redan från början men använde tungan fel. Så en barnmorska introducerade amningsnappen för oss och jag måste säga: Vilken smart liten uppfinning det är! Han började snutta rätt på en gång med den. "Problemet" är nu att vi är fast vid den, men så fort brösten börjar mjukna (just nu är de stenhårda) så ska jag börja öva utan den. 

Att amma är förstås otroligt mysigt, det är vår mysstund. Men fy vad ömma bröstvårtorna blir, på ena bröstet känns det som tusen nålar vid varje sug. Men det går väl över... hoppas jag.

Såhär sitter vi ihop många stunder om dagen. Mys!

Jag förstod att en bebis skulle förändra min vardag och alla dagsrurtiner jag tidigare haft. Jag förstod att det skulle bli en omtumlande första tid, och det är det - minst sagt.

Vår lilla kille är supersnuttig och sitter som klister på mig, och när han somnat efter amningen vill han fortsätta ligga kvar. Faktum är att han knappt sover alls om man lägger honom någonannanstans. Så vi sitter ihop just nu! 

Det är lite knepigt eftersom man helt plötsligt blir rätt begränsad, ett toabesök kan numera få vänta två timmar eftersom jag inte vågar störa lillen i sin sömn.

Men det är förstås också mysigt. Jag kan inte sluta titta på hans små söta plutläppar, små perfekta öron och dom spretande tårna. 

Han har haft några riktiga vakenstunder idag. Då tittar han sig omkring och rör på läpparna som om han pratar med mig, fast tyst. Det är underbart. Då smälter hjärtat. 

Den här fina "mor och barn-buketten" fick vi igår. Det blå bandet ska symbolisera navelsträngen. 

Men efter lite vila och en dusch på morgonen var den värsta tröttheten borta.

Vi började sakta men säkert förbereda för hemfärden. Det kändes pirrigt att klä på vår lille plutt kläder för första gången, jag trodde han skulle få värmeslag och bli arg men han tyckte nog att det var ganska spännande.

Det hela gick väldigt bra. Han gillade kläderna, att sitta i babydkyddet och att åka i bilen. Han somnade till och med så när vi kom hem tog vi med babyskyddet in så fick han sitta kvar där och sova medan vi packade upp och "installerade" oss hemma. Så smidigt!

Nu har vi badat honom för första gången, vilket också var en succé. Han slumrade och bara låg där och njöt medan vi tvättade honom. Efter det har vi krupit upp i soffan och nu ammas det för fullt. Slumrandes.

BB Sophia och alla sköterskor vi träffat ska ha en stor eloge för sitt engagemang, proffsighet och för hur väl de tagit hand om oss. Lokalerna var väldigt härliga och harmoniska och gjorde tillsammans med personalen att den här upplevelsen föralltid kommer stanna kvar som positiv i minnet - trots den hemska smärtan förlossningen innebar (mer om det i förlossningsbrrättelsen).

Men även om vi haft det väldigt bra är det nu riktigt skönt att vara hemma. Nu ska vi njuta och lära känns nya familjemedlemmen. 

Första besökarna kommer ikväll, det ska bli spännande. 

Här hemma provar vi kortärmad body, strumpor och filt. Vi får se om det är lagom varmt/svalt.

Efter måndagens överburenhetskontroll vid ettiden beslutades att jag skulle sättas igång direkt samma eftermiddag. Detta för att man tyckte att mängden fostervatten var för liten, men bebis mådde bra så det var inget dramatiskt beslut. 

Hela förlossningsberättelsen kommer såklart senare, men just nu vilar vi på BB Sophia tills det är dags för hemgång (i morgon). 

Sista bilden på mig några timmar innan överburenhetskontrollen.  Då var jag totalt ovetande om att vi snart skulle få träffa vår skrutt. 

Igår på ICA MAXI sprang jag på den här burken. Man häller helt enkelt i lite vätska som bananflugor dras till (i detta fall vinäger och honung), stänger locket och så kommer flugorna dit och vill ner i burken. MEN... Det fiffiga är att det gula pappret uppe på locket är täckt av ett starkt klister som gör att flugorna fastnar på en gång, när de väl slagit sig ner. Så himla enkel och smart idé!

Problemet tidigare, när jag hade en skål med vätska, var ju att alla satt på kanten och att de flög iväg när man närmade sig. Men inte nu längre!

Jag tycker inte man ska vara elak mot djur och insekter men i detta fall är jag så glad när jag ser att ytterligare en flugiga fastnat. För säkerhets skull trycker jag till flugan lite med fingret när jag ser att den fastnat - så att det inte finns en chans att den ska ta sig loss.

Ledsen att bilderna är så suddiga.

Min mobilkamera har haft svårt att fokusera den senaste tiden, av någon anledning.

Mamma, pappa och hunden Harry har varit här hela dagen. Sambon och pappa har börjat bygga på altanen på baksidan, och jag och mamma har serverat fika och mat med jämna mellanrum. Harry låg på gräset och övervakade bygget mellan sina promenader.

Det har varit en härlig dag och väldigt mysigt att få träffa familjen. En sådan boost behövs emellanåt. 

Nu efter maten blev jag rätt trött, så det blir soffan resten av kvällen och kanske någon film.

Imorgon fortsätter bygget...

Föräldrarna hade med sig fina blommor från trädgården bla. 

Mysigt och fint!

Det är emellanåt fruktansvärt, ett rent helvete faktiskt. Det känns som om jag är satt i karantän, att livet stannat och som att allt bara är ett fruktansvärt ekorrhjul där jag trampar runt - utan mål och resultat. Dom stunderna kan jag inte längre föreställa mig vår bebis i mina armar. Det är helt blockerat!

En stund senare känns allt bättre och jag bara njuter av graviditeten och av att få vara med om något så speciellt. När han buffar och bökar därinne så påminns jag om hur mycket jag tycker om honom, redan, och hela kroppen fylls med kärlek. Då känns det värt all väntan och ett lugn sprider sig.

Sen börjar jag längta efter vår son, massor... Så mycket att jag hamnar på ruta ett igen och får panik över att inte kunna skynda på allt och bara starta förlossningen. Och sen, efter en stund, känns det bättre igen... 

Emellanåt tror jag att jag blivit knäpp när humöret och känslorna pendlar såhär. Men det är väll kanske också rätt naturligt att bli såhär kluven mot slutet.

Här är hur som helst fyra måsten i mitt liv just nu. 

1. Jag har börjat ha inbakad fläta jämt. Minsta hårstrå hängandes i ansiktet och jag blir tokig!

2. Min vita amningskudde från Rätt start. Den ligger numera i soffan, redo att placeras mellan knäna när det är dags att vila en stund.

3. Jag har oftast klänning på mig, av flera orsaker. Dels för att man slipper resår runt magen och dels för att det är svalt. Jag är som ett levande kärnkraftverk - som sambon brukar säga. Klänningen på bilden är från H&M och är i ett väldigt svalt material. Tummen upp!

4. Förmodligen är jag den enda tjejen på jorden som (tidigare) aldrig sett ett avsnitt av Sex and the City. Men nu är jag inne på säsong tre och siktar på att se klart alla säsonger under hösten och avsluta med filmen. 

Tog förresten in olivträden häromdagen. Egentligen kanske de klarar att stå ute ett tag till, det är ju i alla fall varmt på dagarna, men äh... kunde inte hålla mig. 

Här fick ena trädet stå.

Idag ska jag nog gå igenom en av garderoberna i förrådet och rensa ut lite jackor som inte längre används. Annars blir det lugnt. 

Lite höstkänsla, trots det varma underbara vädret. Tänk om (läs: hoppas) det varma fina vädret håller i sig ett par veckor till, det vore underbart! 

Rönnbären fick pryda köksbänken. 

Här är några saker i fokus just nu:

- Bitter övertid: Även om jag visste att många går över tiden så hade jag hoppats på att få vara en av dom som föder innan. Självklart ville jag ju inte föda flera veckor för tidigt, men strax innan BF hade varit bra. Jag har världens sämsta tålamod, så att behöva vänta på det här viset är riktigt plågsamt! Det är liksom ingen riktig tröst att "vi aldrig varit närmare att få träffa bebis än vad vi är nu" eller "det är ju max två veckor kvar".

- Onödiga kommentarer: En vän till mig berättade att när hon gick över tiden så sa många till henne "Har han inte kommit än?", "Har du inte fött än?", "Känner du något än?". Alla dom här kommentarerna gick henne på nerverna - och jag håller med henne. Nu är det inte så att dessa kommentarer svämmar över mig, men när de väl kommer så vill jag bara skrika "Nej, du ser väll att jag fortfarande är gravid!". Det säger kanske allt om hur mycket jag bara vill föda nu... Det man kan fråga istället är bara kort och gott "Hur mår du?" - det räcker.

- Barnmorskan: Ja, igår var vi hos barnmorskan. Det skulle vägas och mätas som vanligt. Mitt SF-mått planade ut lite sedan förra gången vi var där (två veckor sedan), så nu ligger vi på nedre gränsen igen. BM sa att det kan bero på att jag bär barnet på ett sätt dom gör att kurvan blir sådär, dessutom kan den tydligen plana ut lite när man är i slutet av graviditeten och bebis sjunker ner.

Vi har fått en ultraljudstid inbokad på måndag nästa vecka. Det är en överburenhetskontroll som då ska göras på BB Sophia. Man mäter barnet och kollar flödet i navelsträngen bland annat. På tisdag nästa vecka ska vi till barnmorskan igen om bebis fortfarande inte kommit, då ska vi boka tid för igångsättning. 

Här är förresten alla våra UL-bilder på bebis.

Första remsan är från ve 12, andra från ca ve 18 och sista från ve 29 (när vi gjorde tillväxt-UL).

Vi har gjort om i princip allt i bostaden, förutom toaletterna. Och uteplatserna är ju på G. Idag har vi bla slitit med att kapa ner djungelhäcken på baksidan. Den var runt två meter bred och nästan lika hög. Tanken med häcken när man satte den var ju förmodligen att skapa något som skyddar mot insyn. Men det är ju få häckar man bara kan sätta och sen inte göra något med, de måste ju klippas och skötas med jämna mellanrum. Annars blir de glesa och/eller vildvuxna. Ibland kan man ju klippa ner en häck och låta den börja om, men vi ville ha bort den helt. 

Hittade den här bilden i mobilen.

Första tiden sov vi såhär i vardagsrummet, med kartonger runt om oss (som inte syns i bild). Det skulle ju målas och läggas nytt golv på övervåningen innan vi flyttade upp. 

På något sätt är det ju lite mysigt när allt är lite så här "kaosigt", men samtidigt blir man ju helt utmattad av att inte ha någon ordning på sina saker och allt är i kartonger. 

Den här bilden tog jag här om dagen på vårt grannområde. Jag gillar områdena häromkring, och de här villorna är ju jättesöta.

Dessutom finns det många skolor och förskolor med gångvägsavstånd från oss, det är bra. 

Jag drömde om valet inatt, att moderaterna gick om sossarna när de sista valdistrikten räknades. Vaknade i morse och tänkte för en sekund att det kanske ordnade sig tillslut med valet - innan jag kom på att det var en dröm. Vilken besvikelse!

Vår son har valt att stanna kvar i magen, trots BF igår. Jag förstår honom! Valresultatet var så deprimerande att han nog planerar att stanna minst fyra år därinne...

Skämtåsido...

Det är i alla fall en liten tröst att F! inte kom in i riksdagen! 

Resultatet för Sollentuna kommun känns i alla fall lite mer positivt!

Vi har hur som helst flängt runt lite med bilen idag och uträttat lite ärenden runt Danderyd-/Arningeområdet, men nu är vi hemma och jag vilar innan det är dags att börja med maten.

Ikväll är det valvaka som gäller, och det känns väldigt nervöst och spännande. Jag håller tummarna för alliansen!

Såhär ser jag och magen ut idag!

Idag är det ju den 14 september. Dagen vi alla väntat på, eftersom det är valdagen! Jag hoppas alla ni med rösträtt utnyttjar er rättighet, för det är också en skyldighet - tycker jag. Dock ska man inte rösta utan att veta vad man faktiskt röstar för, så läs igenom partiernas valprogram, diskutera med några vänner och gör ett par valkompasser om du är osäker. Se till att förstå vad partiets politik innebär för dig, och hur det påverkar din vardag, om du ger dem en röst!

Förutom att det är valdagen är det ju också vår bebis beräknade förlossningsdatum. Vi har väntat på den här dagen i nio månader!

Han verkar dock vara en tjurig Rospigg som hellre håller sig för sig själv, så vi får väll se när han tänker komma ut. Mitt  tålamod är i alla fall som en bergodalbana just nu, det pendlar mellan att kännas okej att han tar tid på sig och att jag när som helst vill bryta ihop.

Än är inte dagen över, så vi får väll se om vi bjuds på någon överraskning senare.

Just nu dricker jag i alla fall min första kaffe på flera månader - dock koffeinfri. Sambon köpte hem koffeinfria kaffepoddar till vår kaffemaskin, det smakar faktiskt väldigt gott så jag är glad!

Här är nya lampan som vi köpte igår förresten.

En väldigt enkel som inte syns så mycket - precis som vi ville ha det!

Jag kände mig så lätt i vattnet och det var skönt, men det slog mig så tung jag är så fort jag kom upp på kanten igen.

Innan det var dags att gå och duscha stannade vi till vid lilla poolen som är lite varmare. Det var riktigt mycket småbarn där med sina föräldrar, men vi fick plats i ett hörn. Jag satt där på en liten trappa i vattnet, bakåtlutad, och bara njöt över att få sitta bekvämt - utan att magen kändes som ett stort klot. Dock märkte jag att han blev rätt ryckig i magen när vi satt där, kanske orolig. Det var så himla mycket ljud från barnen i den bassängen så ibland ryckte han till när höga plötsliga ljud uppstod.

Vi åkte i alla fall vidare till Bromma Blocks efter badet. Där åt vi lunch och shoppade lite, bland annat en lampa till vardagsrummet som ska stå i hörnet vid soffan. 

Nu ligger jag och vilar en stund men ska snart börja smågreja lite här hemma. Lite senare kommer några vänner hit på middag. 

När jag började bli "stor" pga graviditeten handlade det mest om att hitta något i garderoben som passade, när det var dags att klä på sig på mornarna.

Nu när det inte är så långt kvar av graviditeten funderar jag på hur kroppen kommer se ut efter förlossningen och hur lång tid det tar innan magen drar ihop sig lite. Kommer jag rasa i vikt utan att behöva göra så mycket (mer än amma, om det går.)? När kommer jag kunna börja träna? Jag tror ju inte att kroppen blir "tight" bara för att man tappar gravidkilona, därför ska det tränas - och för att min rygg behöver det!

Det är förstås rätt individuellt sånt här med hur kroppen beter sig, så det går väll inte att säga precis. Men jag hoppas att det får rätt fort att komma i form. Jag vill inte vara någon fläskis, det mår jag inte bra av.

Förresten... Jag vet inte hur man bör (enligt modetrenderna) se ut i höst, och inte heller är jag säker på hur jag kommer vilja klä mig. Funkar amningen så är det ju hyfsat amningsvänliga kläder som gäller. Då tänker jag mig att jeans eller andra byxor, amningslinnen och olika blusar och koftor borde vara rätt stil i höst för min del. Men jag vet inte. Jag känner att jag liksom tappat bort "min stil" lite... 

Här är i alla fall några go'bitar från ellos som jag gillar väldigt mycket. 

Ett par boots liknande de bruna är något som jag tror jag ska införskaffa mig till hösten. 

Det är uteplatsen på framsidan som fått lite dekoration. Den är annars rätt kal. Jag har inte velat fixa och köpa saker dit eftersom vi ska bygga trall och insynsskydd där såsmåningom, det känns roligare att fixa när uteplatsen är mer iordninggjord. Men lite blommor och växtlighet vill jag ändå att det ska vara, sålänge. 

Vi får se vad blomsterbutikerna har att erbjuda när jag kommer dit helt enkelt.

Här är några fina arrangemang som jag googlade fram, som inspiration. 

Att kunna bli gravid och att få uppleva en fullgången graviditet är fantastiskt! Men nu räcker det, för den här gången.

Ursäkta den lite bittra tonen... men tror många av er förstår hur jag menar.

Min fina pappa var nyss här och fikade. Han hade med sig gott bröd och fika från ett konditori. Det är som små påsar fyllda med kärlek, som en liten överraskning i varje. Min pappa har förmågan att känna till små bra konditorier i varje del av stan, känns det som.

Trots att jag är uppvuxen i en liten bruksort 11 mil från Stockholm har staden alltid varit en rätt stor del av mitt liv - från allra första början. Jag minns inte hur frekvent, men jag vet att hela familjen ofta besökte storstan. Ibland sov vi över på något fint hotell och ibland var vi bara inne över dagen, då stod bilen ofta parkerad i det höga parkeringshuset nära NK. Jag kunde inte orientera mig i stan som liten, men just det parkeringshuset minns jag med de typiska siffrorna på varje våningsplan. Vi brukade gå på NK, fika på något mysigt café, gå runt i stan och ibland gå på Gröna Lund. När vi åkte hem var det ibland mörkt och jag minns att jag brukade följa gatulamporna med blicken, tills de plötsligt slutade och vi var ute ur stan. Då vände jag mig om och tittade hur staden lyste upp himlen.

Jag kanske inte gjorde detta varje gång, men det är så jag minns det. Rätt härligt hur något så enkelt kan lämna så stora intryck och minnen, tycker jag. De där familjedagarna i stan betydde så mycket, och gör det än idag.

Jag undrar om mina föräldrar kunde ana det, att jag som vuxen skulle minnas och värdera dom dagarna så högt!

I ena påsen låg dessa små goda biskvier, några har dock hunnit bli uppätna redan. 

Det är fem ynka dagar kvar till BF och jag känner ingenting. Inga förvärkar eller något, men trots det är det några andra saker som snurrar i huvudet och som märks mer nu. Jag tänkte som vanligt dela med mig av några saker:

- Toalettbesök: Ja, nu blir toabesöken allt tätare. Både dagtid och nattetid. Inatt var jag till och med uppe två gånger, vilket aldrig hänt förut. 

- Motion och smärta: Jag kan fortfarande gå små långsamma promenader, det gör inte ont men jag klarar inget snabbt tempo. Däremot, om jag gått promenad på dagen får jag ond(are) i symfysen (främre bäckenfogen) på natten. Det märks främst när jag vänder på mig och kniper ihop benen för att båda kuddarna ska följa med. Det är inte en olidlig smärta, men tillräcklig för att jag ska minska ner promenaderna till varannan dag istället för varje. 

- Hjärnspöken: Vi är så nära nu. Snart ska vi få träffa vår son efter så många veckors väntan. Det får dock min hjärna att slå bakut och tänka många märkliga tankar. Kvinnan som höll i profylaxkursen för några veckor sedan sa "Det finns dom som inte tillåter sig själva att se bilden av hur de lämnar BB tillsammans med sitt barn. Istället ser de ett tomt babyskydd i bilen. Men ni ska tillåta er själva att föreställa er hur ni lämnar BB med era barn."

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte alltid kan se den bilden framför mig, hur vi lämnar BB tillsammans. Vi är som sagt så nära men livet hänger på en väldigt skör tråd, vilket vi ofta glömmer, och om det är något jag lärt mig så är det att inte ta "ett liv" förgivet. 

Det är inte en kul tanke, jag vet, och som tur är hemsöker den mig inte hela tiden - men ibland.

Det är såklart också många gånger jag försöker föreställa mig hur det ser ut och känns när vår lille bebis äntligen kommer upp på mitt bröst, och vi får höra honom gny för första gången. Mäktigt! 

Det är som ni kanske förstår ett litet kaos i min hjärna till och från. Ena stunden känns allt glasklart och andra stunden blir det luddigt och jag får svårt att förstå vad som egentligen händer. Eller kommer att hända.

Det är ibland lite obehagligt att försvinna så, men men för det mesta är det häftigt. Jag tror att det hör till att bli lite såhär. Världens häftigaste grej väntar ju bakom hörnet, men ingen vet när det är dags att ta del av den - på riktigt. 

Min tanke var mycket vitt, ljusblått (i olika nyanser) och lite naturgrått. Inga andra färger!

Men det blev lite blandat beige, vitt, blått och grönt när vi tog in saker varteftersom. Tavlorna har en speciell betydelse alla tre. Den färgglada nallepuh-tavlan är sambons från början, den lilla tavlan i den lutande hyllan kommer från Spanien och är ritad av en gammal man och konstnär där (jag har fler tavlor av honom), och den stora broderade tavlan har min mormor gjort till mig när jag var liten.

Jag har ju haft lite svårt att tillåta mycket färg i hemmet, det är bara inte jag på något vis. Men jag har börjat tänka om när det gäller vissa saker som rör vår son. Som mobilen ovanför skötbordet. Den har vi fått i present och egentligen har den ju "fel" färger för rummets färgkod, men bebisar behöver ju färger för att öva syn och färgseende så då är den ju toppen. Dessutom känns det lite mer lekfullt i rummet när den hänger där.

Rummet behöver någon mer tavla, eller hylla ovanför skötbordet och byrån tror jag. Dessutom skulle jag vilja ha en fin korg bredvid hyllan med gröna lådorna där man kan lägga i lite leksaker eller bebisfiltar. Men har inte hittat någon bra än.

Oavsett så kommer jag sträva efter att rummet behåller ett lugn och inte för mycket färg (säger jag nu i alla fall), dels för att det kommer användas som sovrum mer än lekrum i början och dels för mitt ordninssinnes skull. 

Det syns kanske inte så tydligt, men det lilla runda klotet ovanför fåtöljen är babyvakten med kamera. Därifrån har vi stenkoll på vad som händer i spjälsängen. Väldigt smart tycker jag!  

Igår åkte vi upp till Norra Roslagen en sväng och ut till sommarstugan som ligger på en ö. Det är runt 11 mil upp dit plus en liten bit till med egen båt, det finns alltså ingen färga eller bro till den lilla ön. Grannarna därute tyckte vi var modiga som åkte upp eftersom vi är så nära BF. Men min tanke är ändå att människor som bor på fastlandet däruppe också blir gravida och föder barn, och för dem brukar det ju gå bra - trots att närmsta BB ligger i Danderyd. Så varför skulle vi inte kunna vara däruppe lika gärna? Dessutom blir jag tokig om jag måste planera allt som om jag ska föda det närmsta dygnet. Det känns bättre att ta det lite som det kommer.

Vi åkte hur som helst hem under förmiddagen idag för att ha lite tid att fixa hemma. Sänghimmeln är nu uppsatt bland annat, så jag tänkte fota lite i morgon tror jag så ska ni få se barnrummet.

Så här fin kan båtturen vara ut till sommarstugan. Just den här bilden tog jag förra helgen.

Märks det att jag börjar bli otålig? 

Idag har jag varit ute en del i det fina vädret. Det är ju precis så här man vill ha det i september - sensommarvärme.

Passade på att fixa lite i djungelrabatten på baksidan under förmiddagen. Den blir verkligen vildare än vildast på två sekunder om man inte gör något åt den emellanåt. Snart ska ju altan byggas över den, men det kan vara så att det krävs lite ogräsmedel och markduk för att få stopp på alla brännäslor. Dom vill man ju gärna inte ha, killandes under fötterna, mellan plankorna sen. 

Nu ska vi se en fredagsfilm här hemma, jag har faktiskt tänt lite ljus också som stämningshöjare. Nu när det börjar mörkna på kvällarna är det mysigt med några ljus tycker jag. Fast mysigast är det förstås på vintern, men den ska väll dröja ett tag hoppas jag.

Gårdagens babykula

Igår hämtade jag babyvakterna och den efterlängtade sänghimmeln på posten. Sambon satt och installerade appar och provade funktionerna på båda babyvakterna igårkväll, medan jag försökte hitta upphängningsanordnongen på sänghimmeln - som sedan visade sig vara kass (men med lite nål och tråd löser det sig).

Babyvakterna å andra sidan verkar vara riktigt bra! Vi satt länge och stirrade på kamerabilden i varsin telefon och provade olika larmfunktioner. Kul!

Idag blir en lugn dag, som de flesta numera. Jag har bakat en rabarberpaj nyligen som jag tänkte skicka med till sambons jobb i morgon. Det är första gången jag bakar rabarberpaj så jag hoppas den kommer smaka bra. Den var ju inte direkt svår att göra, men även enkla saker går att misslyckas med.

Mot kvällen ska jag in till stan och äta middag med några vänner. Det ser jag fram emot mycket, vi har inte setts på hela sommaren så vi har en del att ta igen!

Rabarberpaj med smak av kanel och havre. 

Vi ville gärna ha en hörna för tv'n men också en liten hörna för annat, det blev böcker och en framtida lekhörna. Möbeln som står under ena fönstret är nämligen en barnmöbel från IKEA, däri ska lilleman få förvara en del av sina leksaker (och kanske lite runt om också) eftersom det dröjer innan han kan leka själv i sitt rum på övervåningen - dessutom ska han ju födas först innan det blir något lekande!

Som ni ser har vi även köpt den runda mattan som jag pratade om i ett tidigare inlägg. Jag är supernöjd!

Tv'n är numera också uppsatt på en svängbar "arm", vilket jag från början tyckte var lite läskigt. För även om den viktmässigt ska hålla är jag livrädd att den ska ramla ner när man svänger ut "armen", men jag börjar vänja mig lite nu i alla fall.

Vårt vardagsrum har allt som vi behöver (förutom en läslampa i hörnet vid soffan), och snart ska även uteplatsen precis utanför fixas till med trall och fint räcke. Det ska bli spännande att se resultatet sen!

(Mobil-)bilderna ger inte rummet den rättvisa det förtjänar egentligen. Jag tror att möblerna kan se rätt utställda ut på bilderna. Men här får ni i alla fall en känsla för hur vi har det hemma hos oss.

Tavlan med de grå-svarta båtarna är förresten en av lina favorittavlor här hemma.  

Ändå kan jag inte låta bli att känna att jag missar något när jag ser mina klasskompisar uppdatera om skolstarten och allt vad det innebär. Jag är liksom utanför allt det där nu, ser det på håll och är inte längre delaktig. Jag är inte en del av det. Det känns lite sorgligt faktiskt.

Men... jag ångrar inte att vi valt att göra på det här viset - inte alls. Det känns bra i magen och i hjärtat!

Tänkte berätta att vi beställt babyvakt(er). Baby- och barntillbehör kan man ju köpa i mängder, det finns ju hur mycket saker som helst att klicka hem på nätet - om man vill. Mycket är förstås inte livsnödvändigt och egentligen kan man köpa en hel del begagnat om man vill det, men en del saker känns bra att ha - som en babyvakt.

Vi köpte två stycken. En som man kopplar till telefonen med kamera, termometer, mikrofon och högtalare (tvåvägskommunikation), vaggvisor m.m. Den har vi tänkt att ha inomhus till spjälsängen.

Sen köpte vi också en annan modell med två enheter (babyenhet och föräldraenhet). Även den har temperaturmätare och tvåvägskommunikation. Även nattlampa finns, plus några andra funktioner. Den ska vi använda mer till vagnen är tanken, när han sover ute ex.

Egentligen räcker det väll med en babyvakt, med nu ville vi tests lite olika funktioner - så då blev det två olika.

Båda ska hur som helst vara riktigt känsliga för ljud och den ena (med kamera) kan larma för rörelser. 

Ser fram emot att testa dem med tiden, hoppas de gör oss nöjda och fyller den funktion vi vill.

- Smidighet: Jag får fortfarande höra att jag ser smidig och pigg ut. Och det stämmer ju rätt bra! Jag kan städa och pyssla som vanligt här hemma, men med ett lite långsammare tempo. Jag kan också utan problem gå en promenad på 30 min, däremot är det inte längre något PW-tempo.

- Nätterna: Jag sover fortfarande bra på nätterna men får ibland gå upp på ett toabesök. Dock börjar jag känna mig riktigt gravid när jag ska vända mig om. Då händer det lätt att jag frustar och stånkar, dessutom har jag ju två kuddar mellan knäna som ska flyttas med när jag byter sida. Så dom kan jag svära lite över för att dom är bökiga att få med.

- Barnmorskan: Förra veckan var vi hos barnmorskan igen, då kände hon efter bebisens läge som nu är helt fixerat enligt henne. Gången innan det var ju huvudet fortfarande lite ruckbart, men nu är han alltså i riktig startposition. Vi gick igenom graviditeten och sammanfattade den som positiv och lätt, men med ett tillväxtultraljud i vecka 29. Vi pratade också om förlossningen och förlossningsbrevet som jag skrivit. BM sa att det kändes som om jag såg fram emot förlossningen och hade en positiv inställning till den - att jag var redo. Precis så är det! Jag är superladdad och ser verkligen fram emot den häftiga upplevelsen, som jag hört att det är, att föda barn. Jag känner mig hundra procent redo! Allt är förberett, BB-väskan är packad, vi har allt vi tror oss behöva till bebis, bilstolen är monterad i bilen, vi har provåka till BB, jag är mentalt redo - ja, nu är vi redo här hemma!

Här tänkte jag visa er kurvan som ritats hos barnmorskan, där de utritade punkterna står för mitt SF-mått (symfys-fundus).

Den heldragna linjen är normal-/standardstorlek, och mellan de streckade linjerna är standardavvikelser.

Jag har som ni ser legat i gränslandet på den nedre streckade linjen (litet SF-mått). I vecka 29 hamnade punkten under den streckade linjen och vi fick göra ett tillväxtultraljud, men allt såg ju jättebra ut där.

Efter det har "bebisen följt sin egen kurva" - som barnmorskan sa. Kurvan pekar uppåt men fortfarande i nederkant.

SF-måtten som är utmarkersde är:

Ve 26 - 23 cm

Ve 29 - 24 cm

Ve 33 - 28 cm

Ve 36 - 31 cm

Ve 37 - 32 cm