Vi var på BVC i förrgår och då var det förutom vägning och mätning dags för läkarbesök. Man lyssnade på lungorna och hjärtat, kände på pulsen i ljumskarna, kollade höfterna m.m. Allt såg bra ut!

Sedan förra veckan har Isak gått upp 280 g och vuxit 1 cm på längden.

Har börjat inse att storleken på kläderna varierar med märke. H&M och framförallt Lindex är smala i storleken och överhuvudtaget mindre än Kappahls märke Newbie. Det är i alla fall så jag upplever det hittills. Många plagg börjar bli lagom runt magen, men lite för långa. Vi har en liten mysig knubbis helt enkelt. 

Förresten. Igår köpte vi en slags stödkrage att ha i bilstolen för när han somnar så hamnar hela huvudet på sned, det ser jätteobekvämt ut. Men med den här kragen blir huvudet mer upprätt.

Den ljusa delen kan man ta bort, vilket vi gjort, för den passar nog bara nyfödda - så liten är den. 

Många har tipsat mig om att sova när bebisen sover på dagen, men det går inte. Jag kan inte komma ner i varv på det viset dagtid. Likaså på mornarna. Natten har varit sådär, klockan är strax efter sju och Isak sover intill mig i sängen - så varför sover inte jag? 

Det spelar ingen roll om jag är dödstrött morgontid eller inte, det går inte att sova. Visserligen sover ju inte Isak speciellt mycket under morgontimmarna heller, men ändå. Det borde vara som att slå av en strömbrytare: när han somnar så somnar jag.

Antar att hormonet som flödar i min kropp som gör att man ska orka med sömnlösa nätter bara sprutar ur maskineriet. Hormonet (oxytocin?) tillsammans med min vanliga "morgonpigghet" är en dålig kombo för sömnen.

En liten kille i pyjamas som ligger inkilad mellan mig, täcken och kuddar. 

Han snörvlade och hostade så på morgonen att jag försökte palla upp honom i lutande ställning. Det slutade med att också jag lutade med honom i famnen och när jag vaknade låg han (fortfarande i min famn) i mitten av min del av sängen och jag låg ute på kanten. Hur är det möjligt?

Lite senare idag ska vi till BVC. Ska bli spännande att se hur mycket han gått upp. Det är nämligen fler och fler bodys i storlek 50 som börjar bli för små och fler plagg i storlek 56 som börjar passa! 

Spännande!

Blöjhäng på byxorna. ;P

Jag låg i vår säng i rummet intill och hörde allt, men det lät som om han nyste och släppte ut gaserna samtidigt. Jag frågade sambon om det gick bra därinne men fick knappt något svar så jag frågade "Ska jag komma?" - och det skulle jag.

Isak hade inte nyst, han hade som sagt släppt ut alla gaser. Så runtom i hans rum fanns små bajsfläckar, och de var långt bort också - säkert 1 1/2 meter. Jag skrattade åt alltihopa för i all trötthet var det på något vis så komiskt att rummet var bajsprickigt (även om vi fick städa borta allt där mitt i natten) och det enda jag tänkte på var: "Hur kan ett så litet barn bajsa så långt, med ett sådant tryck?". 

Under förmiddagen när jag höll på och grejade i Isaks rum såg jag något konstigt på väggen - nämligen bajs. Tvärs över hela rummet, alltså ca 2 1/2 meter från skötbordet var det bajs på väggen, i samma höjd som skötbordet. Förstår ni vilken kraft han bajsat med? 

Jag började tokskratta och ropade dit sambon så han fick se.

Vi stod båda och tittade, kanske fascinerat, innan jag städade bort det.

Galet!

Men tänk så skönt det måste varit för Isak att bli av med de där gaserna? Stackars barn.

Idag mår han hur som helst mycket bättre. Tempen har sjunkit lite och han är mer med i matchen. Han nyser och hostar dock lite fortfarande men det känns definitivt som om det går åt rätt håll. Skönt! 

Inatt har jag frossat i amningsklänningar under amningsperioderna. Jag börjar redan ledsna på att nästan enbart bära H&M's amningslinnen - det blir tråkigt tillslut. Och egentligen är jag ju en klännings-tjej så självklart skulle det vara trevligt att fylla på garderoben med snygga amningsklänningar.

Här är några jag hittade:

De två från proud är mina favoriter, dels för att färgerna är snygga men också för de två liknande modellerna på klänningarna. Min kropp gör sig snyggast i sådana: smal V-ringning, markerad midja, lite utställd kjol och ärm. 

Senare under kvällen slutade han kräkas men blev istället dunderförkyld. Så inatt var det smågnälligt emellanåt och vi fick bygga upp en liten sluttande "säng" i vår säng där han kunde ligga högt med huvudet men ändå med kroppskontakt med mig.

I morse var jag orolig, för han sov så mycket och var alldeles slö och varm. Men det har blivit bättre med dagen. Han rosslar inte lika mycket men nyser och hostar någon gång ibland.

Hittills har han ingen feber i alla fall och han kissar, bajsar och äter som han ska. Så det är ju bra i alla fall.

Vi som skulle träffa hela stora familjen i Roslagen i helgen... Det får vi avvakta med kan man säga.

Snorsug m.m.

Behöver jag säga att man känner sig hjälplös som mamma när ens lilla plutt mår dåligt? Fy säger jag bara.

Kan göra vad som helst för att ta över hans förkylning... 

Han har fortfarande mestadels storlek 50, men vissa plagg börjar bli för små och han kan numera ha några plagg i storlek 56. De långärmade och långbenta pyjamasera vi har är i storlek 56 och uppåt, så igår provade vi att använda dem för första gången. De var lite stora men han var så söt i dem. Att jag skriver i plural är för att vi under natten fick byta två gånger eftersom han kräktes ner dem. Och eftersom vi "bara" har tre stycken i storlek 56 så slutade det med att han bara hade blöjan på sig till sist. Men då var det ändå dags att gå upp - och bada.

Han är ju en riktig liten kräkis så idag har vi hittills förbrukat fyra bodys. En liten kräkfläck kan man ju låta vara, men när det blir helt blött vill jag byta. 

Jag tror vi måste fylla på pyjamas-förrådet om det ska fortsätta såhär.

Och kanske lite strumpor också. Hittills gillar jag de från polarn o pyret bäst, de andra vi provat åker bara av hela tiden - men de här gör aldrig det. 

Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om det var för att jag ammade på ett annat sätt under natten. I vanliga fall ammar jag första bröstet sittande (ja, det blir lite väl detaljerat nu kanske) och andra bröstet liggande, för på så sätt har vi båda kunnat somna ifrån amningen sen. Oavsett så brukar jag pilla och greja med honom under amningen så att han inte ska somna till allt för fort och få i sig för lite.

Men inatt så satt jag och ammade båda brösten och var extra envis med rapningen, ibland kommer det ju en rap fort och ibland inte. Kanske var det detta som gjorde att han sov längre, eller så var det bara ett sammanträffande. Vi får väll se hur kommande natt blir.

Isak är redan fyra veckor och viktkurvan går rakt uppåt, men längdkurvan är lite mer plan. 

Provade att sätta Isak i bärsjalen i morse, som jag lånat. Det var tredje gången vi provade den och han var lite tveksam först men sen slappnade han av och somnade. Tror det gick så bra för att han var trött, annars hade han nog ledsnat av att sitta och stirra in i bröstet på mig. 

Jag beställde i alla fall lite ämnkngskläder idag. Bara två plagg, men jag vill se hur storleken är på mig innan jag beställer fler.

Båda är från märket Mamalicious. Om jag minns rätt så var en gravidklänning jag har från samma märke rätt liten i storleken. Så jag beställde tröjan i M, för att brösten ska få plats, och klänningen i S. Jag tänkte att den kanske var lite stretschig, men vi får väll se. Det är så svårt med storlekar numera, jag känner ju inte igen min kropp riktigt än. 

MEN... det finns ju stunder som väger upp det eländiga. Som när han är glad och ligger och bubblar och sparkar i babynestet och när han tittar och ler mot mig när jag pussar honom hysteriskt. Eller som när jag får sova tre timmar i rad på natten, eller när man upptäcker framsteg. Som när han sitter i babysittern och helt plötsligt ser alla färgglada leksaker jag hängt framför, då kan han sitta och "prata", sprattla och titta på alla saker. Sånt är härligt för mig att se.

Något som gör mig oerhört glad är att vagnpromenaderna gått så otroligt mycket bättre. Igår gick det ju väldigt bra, och även idag gjorde vi framsteg. Det blev två promenader (à 1 h) totalt idag och han var nöjd i princip hela tiden. Underbart! Han sov mest hela tiden dessutom!

Det känns som att vi inte är lika fast i hemmet längre nu när det går så bra med promenaderna. Hoppas det fortsätter så! 

Idag klädde jag honom lite varmare än jag gjorde igår. Undrar om det var därför han var mer nöjd idag? Han kanske frös igår? Hoppas inte! Men det är inte lätt att veta vad som är lagom. 

Jag ammade honom in i det sista innan vi skulle gå, han slumrade då så sen la jag ner honom i vagnen. Det blev en liten protest i form av ett gnäll men sedan somnade han faktiskt. Helt otroligt! Han sov i ca 30 min, sedan gnällde han igen men lyckades få honom att sova 10-15 min igen. Sedan protesterade han igen, men jag lyckades få honom att slumra till en stund - utan att ta upp honom. Han grät inte alls hysteriskt, utan bara lite lätt "jag-är-missnöjd-gråt" så därför lät jag honom ligga.

Totalt var vi ute i en timme och tio minuter, och han sov mestadels, så jag är väldigt nöjd. Det är ett framsteg som heter duga!

När vi kom hem var han dock jättesnuttig och ville ligga med bröstet i munnen och slumra typ hela eftermiddagen. Det fick han. 

Idag blir det en lugn dag. Ska försöka mig på en promenad själv, men kanske en lite kortare än gårdagens.

Efter åtta timmars (osammanhängande) sömn mellan kl 21 och 08 så känner jag mig lagom utvilad för en ny dag.

Idag ska vi gå på promenad med en annan mamma och hennes dotter, vi får se vad Isak har att säga om det - eftersom han kan bli lite grinig i vagnen. 

Spännande hur som helst!ä

Isak brukar sova på min arm en del av morgontimmarna. Mys!

(Och nej, det är inte bröstmjölksfläckar på mitt linne, det är däremot fet salva som hamnade där första dagarna innan mjölken rann till och bröstvårtorna skrek av smärta. Fläckarna går inte bort tyvärr.)

Idag blir vår lillkille tre veckor!

Tre veckor känns som en lång tid, det är ju nästan en månad! Förlossningen känns också långt borta, så tre veckor är mycket, fast samtidigt är det ingenting. Isaks behov just nu är ju fortfarande att äta, sova och få blöjan bytt om vartannat. Och så lite (mycket) närhet och kärlek på det.

Även om jag försöker skapa någon rutin vad det gäller sovandet och ammandet så är det ju Isak som styr allt ändå - och jag får rätta in mig i ledet.

Jag har varit så trött om kvällarna att jag gått och lagt mig med Isak vid åtta. Det är tidigt, men det är också Isaks bästa sovtimmar om han inte har ont i magen, dunderbajsar eller kaskadkräks - för då vaknar han och har svårt att komma till ro. 

Om inget av ovanstående inträffat kan han sova till tolv, så det innebär runt fyra timmars sömn för mig - i sträck. Dom timmarna är värda mycket för efter tolv sover han kanske två timmar (tre om man har tur), sen vill han amma och efter det vaknar han en gång i timmen och vill amma. På morgonkvisten blir det till och med en gång i halvtimmen.

Såhär ser alltså en bra natt ut.

Igårkväll sov han redan när vi gick och la oss, så jag testade lägga honom i babynestet i vår sång, han brukar vakna rätt fort när man lägger honom där men jag måste ju testa och öva honom. Han sov i nestet i en hel timme, vilket är rekord, men jag kunde inte sova. Så fort han ligger någon annanstans (vilket inte är så ofta) så blir jag helt hispig och kan inte slappna av. Sover han i min famn, oavsett om det är dag eller natt, så känner jag av hans små rörelser och hör hans små ljud innan de hinner bli någon större gråtfest av det. Det känns tryggt på något vis. Men ligger han i nestet eller i vagnen blir jag tom och tappar kontakten, känns det som.

Egentligen är det ju inte värre än att han börjar skrika och att jag då tar upp honom. Men jag vet också att det är svårt att få honom att komma till ro och somna om, om han väl vaknat i sin "sömnperiod". Somnar han inte om så blir han övertrött och sen är det gnällfest på riktigt, så ut det perspektivet vill jag ju bara att han sover i min famn - för där sover han bäst.

Det är alltså inte så himla lätt. Om jag ska öva honom (och mig) att sova själv så innebär det förmodligen ett par dagar (veckor?) med extra mycket gnäll och en trött mamma. Men å andra sidan, om jag aldrig biter i det sura äpplet kommer han ju ligga i vår säng tills han är sju - och så kan vi ju inte ha det. 

Hur gör man? Tips?

Sprattel sprattel...

Det är förstås höstigt här, löv i olika färger dalar från träden och vattnet är numera rätt kallt. MEN, det är så vackert här! Solen lyser och till och med värmer - underbart!

Det var Isaks första båttur hit sedan han föddes. Han har ju vart här många gånger förr såklart, men inte på det här sättet. 

Han sov hela båtresan, som alla andra spädbarn gjort på väg ut hit. Jag tror det har med motorljudet och guppandest att göra, de verkar gilla det. 

Nu sitter jag ute i solen och tittar ut över vattnet och ammar Isak samtidigt.

Nöjd bebis och nöjd mamma!

Inbäddad bebis.

Jag ska inte ljuga om att känslorna lätt svämmar över dessa dagar, det kanske ni märkt här på bloggen också. Ibland vill jag bara gråta för att det är så ansträngande (eller annorlunda?) att inte få sova eller gå på toaletten när jag vill. Men så kommer ju dom där stunderna när jag ser på Isak och han ser på mig, och pratar - på sitt sätt. Jag bara älskar att vara hans mamma, även om jag inte riktigt förstått att det är sant än.

Ännu bättre blir det ju när man får sova mer som folk, som inatt. Isak vaknade med en mer rimlig intervall inatt så jag fick sova rätt bra - då blir man lycklig. Dessutom har han inte haft speciellt ont i magen idag och jag har kunnat läsa av honom bättre under dagen vad han menat med sina små signaler. Då känns dagen så mycket bättre, när man är mer synkade med varandra.

Isak är ju inte så förtjust i att ligga i vagnen än. Men idag tog vi oss ut på en liten promenad på ca en kvart. Vi är just nu uppe i Roslagen, så jag gick fram och tillbaka på gångvägen nära mitt föräldrahem. Det kändes häftigt. Tänk att jag gått just den vägen så många gånger under mitt liv, till skolan, till kompisar, och jag har lärt mig cykla på den vägen, åkt inlines och sprungit. Och nu har jag även gått den vägen med min son. MIN son. Tänk när jag får se honom cykla där, då är cirkeln verkligen sluten. 

Så sa en bekant som blev mamma för första gången i våras till sin bebis. Jag tycker det var bra sagt, och försöker tänka så jag med. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra...

Isak fick ont i magen natten mellan lördag och söndag och sov därför nästan ingenting, och inte jag heller. Söndagen var han missnöjd och det gick inte att få ordning på äta/sova/vaken-intervallerna - dessutom kaskadkräktes han flera gånger under dagen. Natten till måndag var lite bättre men natten till idag har varit lååång, och det blev inte mer än två timmar sömn. Småbarnslivet delux! ;)

Han började med D-droppar i torsdags som vi fick från BVC-sköterskan och dessa är oljebaserade. Jag läste någonstans att vissa barn reagerar på oljan i form av magknip så igår började vi ge honom vattenbaserade D-droppar och även magdroppar. Magdropparna ska göra gaserna (bubblorna) mindre så att de gör mindre ont. Även om han sovit rätt dåligt senaste två dygnen så märker jag att magknipen blivit färre sedan vi började med dropparna. Så det är ju jättebra. Ska köra med dropparna ett par dagar och sedan sluta med dem så får vi se om det blir någon skillnad. 

Nu sover han i min famn - första långa sovperioden på hela dagen. Tidigare idag har han sovit 10-15 min åt gången, men nu har han sovit i min famn en timme. Underbart! Han blir så mycket mer medgörlig när han sover och äter mer som han borde.

Jag önskar att jag vore en bläckfisk så jag kunde göra saker samtidigt som jag vaggar honom i famnen. Det vore mer än praktiskt! Han vill ju vara så nära och när jag tittar på honom blir jag tokig av all kärlek. Jag vill krama honom hårt och pussa honom hysteriskt, men jag får lugna mig.

Bärsele vore ju ett alternativ kan man tycka. Då är han nära och jag får händerna fria. Det vi lånat är av märket babybjörn men han känns alldeles för liten för det. Även om det är inspänt på minsta så sitter han liksom som en hösäck där i, och det ser inte bekvämt ut - eller bra för hans rygg.

En bärsjal kanske skulle passa bättre, så det ska jag låna en av en vän. Det vore ju toppen om det funkade. 

Min lilla stjärna! 

Isak har sovit riktigt bra inatt, jag har däremot inte hittat en skön sovatällning efter att han liggammats så jag har inte sovit fullt lika bra - men nästan.

Jag är i alla fall nöjd med natten, för han somnade vid nio och så fick jag väcka honom vid två för mat. Vi somnade om till fem,  då vaknade han av sig själv och ville ha mat och sedan sov han vidare till åtta. Jag gick upp halv åtta, duschade och åt frukost!

Han var vaken en stund sen ammade jag honom igen och så sov han i sin vagn i hela trettio minuter - det är nog rekord. Han gillar ju inte att sova själv men vi försöker vänja honom lite. Så trettio minuter är ett riktigt framsteg! 

Och på tal om framsteg.

Jag vägde mig i morse och har nu gått ner 13 kg. Jag gick ju upp totalt 20 kg, om jag minns rätt, så nu är det "bara" 7kg kvar till startvikten (och ytterligare 3kg kvar till målvikten). Men jag antar att det krävs en del träning, och inte bara viktminskning, för att få tillbaka den gamla kroppen.

Men hur som helst känns det ändå positivt att så många kilon försvunnit trots att jag inte börjat röra på mig ordentligt än. 

Här sov Isak sina magiska 30 min. 

Innan Isak föddes var löven fortfarande gröna och luften ljummen här i Viby, det är i alla fall så jag minns det. Men en och en halv vecka senare, idag, tar jag en promenad med lillkillen i vagnen och Harry bredvid, som är på besök idag, och nästan hela vägen går jag och tittar på Isak som ligger och kisar i vagnen. Men så tittar jag upp, och faktiskt ser mig omkring och då slår det mig - löven är gula och röda. Inte på alla träd, men på många. Det är ju höst!

Soffan här hemma har varit den plats jag spenderat mest tid de senaste dagarna, och trots att den är vänd ut mot fönstrena och att det därute finns en hel kulle med träd, och löv i olika nyanser, har jag helt missat att hösten faktiskt är här.

Det får mig att undra: Var har jag varit den senaste tiden?

Snacka om att bebisbubblan faktiskt existerar! 

En ätande Isak och en vakande/sovande Harry. 

Sen Isak kom vill Harry vara så nära att han nästan gräver sig ner i soffan för att komma tillräckligt nära. Men han är duktig, för när jag säger "Nu räcker det" eller "Gå och lägg dig" så gör han det. 

Jag kände att ytterligare en värk var på gång så jag ställde mig upp och lutade mig mot sänggaveln, för att ta emot den. Värkarna avlöste varandra (ca 4 st på 10 min) och gjorde rätt ont, men var hanterbara, så vi kallade på barnmorskorna som hade hand om oss för kvällen. CTG kopplades igen och värkarna fortsatte att öka i styrka och ibland var de så täta att det inte blev någon paus mellan dem. Det var som om jag hade hoppat över första fasen i förlossningen, latensfasen (som enligt vårdguiden ofta pågår mellan åtta och tjugo timmar), och gått direkt in i den aktiva fasen - trots att det bara gått en och en halv timme sedan första värken. Klockan var alltså 01.00, jag hade inte öppnat mig mer än 2 cm och började få svårt att hantera värkarna, så vi förflyttade oss till förlossningsrummet där smärtlindring fanns. Jag började med att krypa ner i ett varmt bad men där gick det inte att ligga still. Jag åmade mig som en orm och fick lustgas som ytterligare smärtlindring. Första andetagen i masken kändes märkliga, det smakade konstigt i munnen men man blev genast som... full?! Lite snurrig och borta på något vis. Det hjälpte dock lite mot smärtan, så jag andades som en galning i masken samtidigt som jag satt på knä i badet och gungade fram och tillbaka till varje andetag. Lite maniskt. Värkarna gjorde fruktansvärt ont och var så otroligt kraftfulla. Efter, vad jag tror, två timmar i samma läge blir jag tokig av smärtan och önskar mer smärtlindring - alltså en EDA (epiduralbedövning). I själva verket har det bara gått en halvtimme, så borta blir man av lustgasen, och tyvärr dröjde det ytterligare en halvtimme innan narkospersonalen kom och la EDA'n. Under tiden fick sambon och en av barnmorskorna styra mig i badet, för vid det här laget hade jag blivit rätt stökig. Jag snurrade i badet så att jag höll på att slå mig ordentligt ett flertal gånger, men detta är inget jag minns själv. Hela badupplevevelsen är en enda stor dimma för mig.

Jag fick kliva ur badet så att de kunde undersöka hur öppen jag var och eftersom EDA'n skulle läggas. Jag minns inte hur öppen jag var vid det här laget, men för att EDA'n ska kunna läggas behöver man vara öppen 3-4 cm.

Det var en kamp innan narkospersonalen kunde göra sitt, för jag behövde ligga alldeles stilla på sidan - med den var fullständigt omöjligt. Jag vred på mig i sängen så att båda barnmorskorna och sambon fick hålla i mig för att jag inte skulle ramla av. Tillslut samlade jag mig och EDA'n lades (ca kl 02.00) = befrielse! Den började verka rätt snabbt och de värsta topparna på värkarna lugnade sig lite. Istället kändes ett enormt tryck neråt, så jag tog emot värkarna genom att andas lustgas och pressa neråt (inte krysta). För första gången sedan vi kom in i förlossningsrummet började jag återfå kontroll, för nu var det liksom skönt att pressa neråt och det blev till och med små pauser mellan värkarna där jag kunde hämta andan. Alltså andas vanlig luft, för tills nu hade jag berusat mig med lustgasen konstant för att försöka försvinna från den hemska smärtan. Det var skönt att vara lite mer med ett tag och inte bara luddig i huvudet.

runt bebisens huvud (CTG), och jag var nu öppen 10 cm. Men bebisen hade inte sjunkit ner det sista, så det gick inte att krysta. Men vid ca kl 03.30 går vattnet och runt fyra får jag riktiga krystvärkar. Vid det här laget ligger jag på höger sida på förlossningssängen, men barnmorskorna manar på mig att ställa mig på knä och hålla händerna vid huvudändan av sängen, som är upphöjd. Det var en kamp att vända sig om, men efter ett tag kändes det bra att stå så. Sambon stod framför mig så jag höll honom hårt.

Men efter en stund vill barnmorskorna att jag flyttar på mig igen, ner till förlossningspallen på golvet. Jag ville inte först, för det gjorde så ont att flytta på sig, men de var bestämda. I efterhand fick jag veta att hjärtljuden på bebisen gick ner lite här och att man därför ville få ut honom.

Väl nere på pallen kände jag att han verkligen var på väg ut, men det sved och kändes omöjligt. Det kändes som om huvudet åkte ut och in vid varje värk, och när jag kände att jag ville ge upp hejade barnmorskorna på mig ännu mer. Eller nästan beordrade mig att "Nu trycker du på ordentligt, nu ska bebisen ut!", och det var skönt (och bra) att de var så bestämda. För sedan kom huvudet ut och han började skrika på en gång. Det fick mig att vakna till lite och allt blev mer verkligt.

Men sen skulle resten ut och det tog nog en eller två krystvärkar till, sedan bara rann han hur kändes det som - och all den värsta smärtan försvann. Klockan var 04.43.

Han lades på mitt bröst, och jag höll honom. Han var blöt och lite blodig, kändes hal på något vis. Jag kände inte "wow, här är mitt barn" när jag fick honom i famnen. Det var snarare lite chockartat och jag tänkte "vad ska jag göra med honom?", "hur ska jag ta hand om honom?".

Jag ville resa mig från pallen eftersom det stramade mellan benen att sitta kvar på den. Men jag fick sitta kvar eftersom navelsträngen skulle klippas, och samtidigt trillade moderkakan ur mig. Den bara slank ur mig, så helt plötsligt var jag kroppsligt "fri" från min son. Det kändes märkligt.

Jag fick lägga mig i sängen med vår nyförlösta son på bröstet. Han sökte bröstet men jag var för slutkörd för att hjälpa honom. Såhär i efterhand känns det rätt hemskt att jag inte hade ork att mata mitt barn, men så var det bara.

Vi fick stanna i förlossningsrummet ett tag och där fick vi in den berömda brickan med bubbel (alkoholfritt), kaffe, smörgåsar och svenska flaggan.

Efter ett tag fick vi komma tillbaka till vårt hotelliknande rum och det var skönt, det kändes hemma där. Och medan timmarna gick började jag sakta förstå att han var vår. Först kändes allt som ett test och som att vi bara lånat det här fina barnet, men sedan började det gå upp för mig att han faktiskt var vår. En del av mig och en del av min sambo - men ändå helt egen och perfekt.

En vecka (och en dag) efter förlossningen kan jag säga att jag älskar vår son mer och mer för varje dag. Först känns allt surrealistiskt, men nu när man sakta men säkert börjar lära känna honom får jag inte nog. Han är hela mitt liv nu. Hela mitt hjärta.

Det är en ära att få bli mamma till ett sådant litet mirakel som Isak.