När mjölken rann till efter att Isak föddes upplevde jag spända och hårda bröst efter ett par dagar. Alldeles normalt och sånt som drabbar de flesta som fött barn. Däremot var just själva "tillrinningsprocessen" aldrig jobbig. Brösten var spända men inte olidligt spända.
Jag började ju använda amningsnapp redan på BB för att det skulle funka för både Isak och mig. Första veckan försökte jag bli av med den men misslyckades. Efter tre månader försökte jag ordentligt igen och lyckades. Det var en sådan befrielse. Att slippa känna "om jag inte hittar amningsnappen kan jag inte amma" osv.

Denna gång fick jag Julia att amma redan på BB och utan amninsnapp. Däremot fick jag kämpa lite för det och för att hon skulle greppa rätt.
När mjölken rann till denna gång, efter tre dagar, höll jag på att gå under av smärta ett tag. Brösten spände, var varma, röda och sved. Jag försökte duscha varmt, massera, ha värmekudde, pumpa, handmjölka - allt försökte jag. Bara för att lindra mjölkstasen (som innebär ökad mängd lymfvätskor, blodtillförsel mm.) Dessutom fick Julia svårt att greppa, vilket resulterade i ömma och såriga bröstvårtor (här sparar vi inte på informationen).

Jag kände ärligt talat en smula hopplöshet över amningen. Det var ju inte sådär jag mindes den. Som en enda plåga. Jag mindes den som något enkelt, mysigt och smärtfritt, även om också minns att jag hade lite ont ibland (mjölkstockning).

Nu har det i alla fall vänt. Tack och lov! Brösten har börjat mjukna igen, fast blir såklart hårda när det gått en tid mellan amningsstunderna. Men det är verkligen hanterbart. Bröstvårtorna är fortfarande ömma och lite såriga men det gör inte lika ont längre. Dessutom jag och Julia övat som bara den på att greppa rätt. Det tror jag hjälpt mycket!

Nu känner jag mig mycket gladare i alla fall. Jag har fått hoppet tillbaka. Snart tror jag amningen bara kommer kännas mysig. Underbart!

Ikväll blir vår lilla tjej fem dagar gammal. Hon är för det mesta ganska snäll och sover än sålänge mycket.

När jag tänker tillbaka på lördagen så känns det så otroligt och overkligt alltihopa. Under fredagen var vi ju hos barnmorskan och jag var helt säker på att jag skulle hinna dit en gång till innan bebisen tittade ut. Under fredagskvällen var hon väldigt aktiv i magen, länge. Och det strålade ner i ena ljumsken litegrann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Under lördagsförmiddagen hade jag fått några få små, korta och osammanhängande förvärkar (trodde jag). Jag har ju inte haft förvärkar i någon av graviditeterna så jag vet inte hur det känns. Men dom var så fjuttiga och korta så jag tyckte bara det var kul att känna NÅGOT. Vid lunch, ca 11 fick jag en förvärk (eller värk?) som gjorde att jag fick ställa mig upp och gå lite för att "bli av med". Och efter det kom någon enstaka till, fram till kl 16. Tiden däremellan spenderade jag i trädgården med att gräva upp gräs runt ytterligare några träd. Det ska ju bli små rabatter runt där sen. Och jag la även marksten/plattor utanför lekstugan. Så jag kunde verkligen röra mig och greja som vanligt.

Men vid 16-tiden fick jag en värk som började kännas ordentligt. Och kort därefter kom en till. Snabbt blev dom både täta och intensiva, så jag ringde mamma som skulle komma och passa Isak om vi behövde åka in. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att det skulle behövas, även om jag började ana. Det dröjde strax över timmen innan mamma kom. Och då var värkarna verkligen inte sköna. Jag hade duschat och tagit värktabletter men inget hjälpte längre. Så fort mamma kom åkte vi. Jag fick stå på alla fyra i baksätet för att ta emot värkarna. Efter en stund lyckades jag hitta ett sätt att andas igenom dem som funkade någorlunda. Men ju närmare vi kom desto svårare blev det.
Sambon ringde till förlossningen som väntade på oss och bad dem komma ut med rullstol. Väl framme vid BB var det lite som på film. En barnmorska mötte upp och sprang in med mig samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom, vad som kändes som, hela tiden. Inne på rummet hjälpte dom mig av med kläderna för att undersöka hur öppen jag var - 8cm. Barnmorskan säger då "Om det känns som att du vill krysta så kan du göra det." Jag förstod först inte att det var så nära, men det kändes skönt att jag var så pass öppen. Det hade varit snopet att ha kämpat så, utan smärtlindring, och bara vara öppen 2 cm.

Till att börja med stod jag lutad mot sängen med lustgas och parerade värkarna. Jag praktiserade något som barnmorskan kallade för förlossningsdansen. Likt något urtida djur (kändes det som) vaggade och gungade jag höfterna fram och tillbaka. Böjde ett ben i taget, lyfte och satte ner. Gungade och ja... så stod jag tills jag blev ombedd att klättra upp i sängen och stå lutad mot ryggstödet. Det skulle bli lättare för barnmorskan att fånga barnet då.

Jag trodde först att jag ville använda mig av förlossningspallen, för den födde jag Isak på. Men denna gång kändes det inte bra.

Någon mer bedövning än lustgas hanns inte med. Bäckenbottenbedövning hade jag kunnat få om jag kunnat legat stilla på rygg ett tag. Men det gick inte. Det gjorde för ont. Så lustgasen blev min västs vän.

Vattnet hade inte gått än, så vid 19.30 tog dom hål på hinnorna.
Till skillnad mot förlossningen med Isak så lyckades jag hitta ett bra sätt att använda lustgasen på. Jag fick till rätt rytm kändes det som. Så när krystvärkarna kom vid 20.05 kunde jag vara med och lyssna på kroppen. Jag var inte borta eller fast i en för tät dimma.

20.28 föddes Julia. En riktigt underbar känsla. Moderkakan kom av sig själv efter någon minut. Precis som förra gången. Och det är jag tacksam för.

Vi hade ett riktigt bra team under förlossningen. En underbar barnmorska och undersköterska. Sambon var ett jättebra stöd. Dock ville jag mest vara ifred, blunda och inte prata med någon under hela förlossningen. Men jag kände att dom var där och stöttade.

Min förlossningsupplevelse är bara positiv denna gång (det var den mestadels förra gången också). Och jag är glad att jag fick gå igenom en förlossning där värkarna startar spontant och där jag bara använde mig av lustgas. För det var vad jag verkligen ville. Hade jag hunnit hade jag ändå tagit mer smärtlindring. Men nu blev det inte så, och jag är glad att det gick så bra som det gjorde. Med allt!

Igår kväll kl 20.28, efter en snabb förlossning på 4,5h, kom vår lilla tjej - JULIA. Vikt 3710g och 50 cm lång.
Vi mår bra och ska vila lite till på BB innan vi åker hem till storebror ❤

Idag är det tre dagar kvar till beräknat förlossningsdatum, 15/5. Tror dock inte att bebisen tittar ut förren den blir vräkt. Alltså tror jag att det blir igångsättning.

Jag mår bra, även idag. Isak och jag har grävt upp gräs runt nästan alla träd på tomten. Tänkte att vi ska sätta kantsten och blommor runt en annan dag.

Idag var vi på näst sista barnmorskebesöket. Hon sa att det kanske var det sista, men eftersom jag son sagt tror att jag går över så blir det ett bm-besök till.
I Sthlms län får man ju en överburenhetskontroll när man gått över tiden ca en vecka. Det var ju efter den kontrollen jag blev igångsatt förra gången. Men i Uppsala län finns inget sådant som standard. Jag är egentligen inte orolig för något särskilt, och jag mår ju bra. Men jag bad ändå min barnmorska skicka en remiss för en kontroll. Så fort jag går över tiden så kommer hjärnspökena att komma. "Tänk om bebisen dör i magen" eller "Tänkt om moderkakan inte längre ger tillräckligt med näring". En plötslig död kan man förstås inte göra mycket åt, men om jag nu ska gå över tiden vill jag veta att bebisen fortfarande mår bra där inne. Att den har det den behöver. Så nu får vi se när jag får tiden för kontrollen.

Idag hade vi planeringsdag med jobbet. Dagen började med en föreläsning om arbetsglädje och inställning till...livet? Eller livets utmaningar kanske.
Jag lyckas vara väldigt stresstålig och flexibel på jobbet, men privat kan jag vara rätt fyrkantig. Så när föreläsaren talade om hur man kan hantera problem och bryta dåliga mönster (som att man säger nej till ex förändring, utan att ha tänkt igenom det) så tänkte jag mer på mitt liv hemma än på jobbet. Det var en nyttig föreläsning som fick igång många tankar. Väldigt bra!

Efter både lite teori, grupparbeten och lunch gick vi Brunnsviken runt. Tror det promenadstråket är på ca 1,2 mil. Det var verkligen en fin väg att promenera. Rekommenderar det till alla som har möjlighet att gå där.

Jaha, då var vi här igen. Ve 40 i graviditeten och jag mår hur bra som helst. Har putsat alla fönster, storstädat huset, plockat ur och städat skafferiet, gått långpromenader, jag cyklar med Isak till och från fsk. Känner jag något? Nej.
Nästa projekt är att rensa min garderob och gräva några rabatter i trädgården. Hehe
Det är jätteskönt att få må bra så här långt in i graviditeten. Men nu börjar jag verkligen känna mig klar med det här. Jag är redo för nästa steg. Och att successivt kunna ha mina vanliga kläder...

I morgon åker jag till jobbet för att vara med på planeringsdagen som äger rum. Känns kul att få träffa kollegorna igen, även om det bara är snart tre veckor sedan jag "gick hem".