När mjölken rann till efter att Isak föddes upplevde jag spända och hårda bröst efter ett par dagar. Alldeles normalt och sånt som drabbar de flesta som fött barn. Däremot var just själva "tillrinningsprocessen" aldrig jobbig. Brösten var spända men inte olidligt spända.
Jag började ju använda amningsnapp redan på BB för att det skulle funka för både Isak och mig. Första veckan försökte jag bli av med den men misslyckades. Efter tre månader försökte jag ordentligt igen och lyckades. Det var en sådan befrielse. Att slippa känna "om jag inte hittar amningsnappen kan jag inte amma" osv.

Denna gång fick jag Julia att amma redan på BB och utan amninsnapp. Däremot fick jag kämpa lite för det och för att hon skulle greppa rätt.
När mjölken rann till denna gång, efter tre dagar, höll jag på att gå under av smärta ett tag. Brösten spände, var varma, röda och sved. Jag försökte duscha varmt, massera, ha värmekudde, pumpa, handmjölka - allt försökte jag. Bara för att lindra mjölkstasen (som innebär ökad mängd lymfvätskor, blodtillförsel mm.) Dessutom fick Julia svårt att greppa, vilket resulterade i ömma och såriga bröstvårtor (här sparar vi inte på informationen).

Jag kände ärligt talat en smula hopplöshet över amningen. Det var ju inte sådär jag mindes den. Som en enda plåga. Jag mindes den som något enkelt, mysigt och smärtfritt, även om också minns att jag hade lite ont ibland (mjölkstockning).

Nu har det i alla fall vänt. Tack och lov! Brösten har börjat mjukna igen, fast blir såklart hårda när det gått en tid mellan amningsstunderna. Men det är verkligen hanterbart. Bröstvårtorna är fortfarande ömma och lite såriga men det gör inte lika ont längre. Dessutom jag och Julia övat som bara den på att greppa rätt. Det tror jag hjälpt mycket!

Nu känner jag mig mycket gladare i alla fall. Jag har fått hoppet tillbaka. Snart tror jag amningen bara kommer kännas mysig. Underbart!