Jag kan inte annat än hålla med, för en olycka uppstår ofta plötsligt. Det blev jag även varse igår.

Vi har så gott som barnsäkrat hemmet på nedervåningen. Det finns väl alltid något olämpligt någonstans. Men kontakter, trappen, håller dörrar till badrum/tvättstuga stängda osv. På nedervåningen kan jag oftast slappna av när Julia far runt. 

På övervåningen däremot. Där har vi knappt gjort något alls, bara satt en trappgrind. Men inte några pluggar i eluttagen mm. I vårat sovrum har vi även en låg fönsterbräda med blommor och ljuslyktor. Absolut inte barnvänligt, men vi är så sällan där i vaket tillstånd så det går. 

När vi är på övervåningen är det oftast för att jag sminkar mig, lägger i ren tvätt i allas lådor och garderober eller för att göra oss i ordning för natten. Nummer ett är då alltid att stänga grinden till trappen. Det gör man på rutin. Sen stänger jag dörren till vårt sovrum och sen kan man låta Julia gå runt. 

Igårmorse glömde jag regel nummer ett. Och det hoppas jag att jag aldrig kommer göra om. 

Med Julia i ena armen och kaffet i andra handen gick jag upp för att sminka mig igårmorse. Vi var i badrummet med öppen dörr. Jag tittar efter henne när hon går ut ur badrummet och ställer sig vid öppningen till trappen. Från min vinkel ser jag inte själva grinden. Men när hon lutar sig lite framåt väntar jag på ljudet av galler som vibrerar till. Men inget kommer och jag ser hur hon tappar balansen och försvinner. 

Jag kastar mig ut från badrummet och ropar hennes namn i skräck. Jag ser henne rulla ner för sista halvan av trappen. På sista trappsteget ligger hon på rygg.

Jag forsar ner och tar upp henne och håller henne tätt mot mig, försöker se och känne var hon gjort sig illa. Hon gråter som aldrig förr. Några bulor på huvudet ser jag, men hon reagerar inte som att det skulle göra ont när jag känner igenom kroppen. 

Ringer sambon i panik. Gråter. Ringer 1177 för att få råd om vad jag ska vara uppmärksam på. 

Julia slutar gråta fort. Efter en stund verkar hon inte vara speciellt berörd alls av händelsen. Jag däremot är helt förstörd. Arg på mig själv att jag kunde glömma något så viktigt. Chokad över synen av att min nio månader gamla dotter flyger ner för trappen. Ljudet av en mjuk kropp som slår i. Vidrigt. Jag får ångest bara av att titta på trappen nu. Av att vara på övervåningen med henne.

En dag efter händelsen har hon inte en enda synlig skråma. Hon föll hela vägen från övervåningen, ända ner till sista trappsteget. Utan att skada sig. Bebisars kroppar är mjuka, och kanske var det därför det gick bra? Men huvudet? Det ör väldigt tungt i jämförelse till resten av kroppen. Att hon inte skadade sig mer är ett mysterium. Hon måste ha haft änglavakt. 

Jag ser inte mig själv som den "oroliga mamman" när det kommer till skador hos barnen. Med två aktiva, nyfikna och motoriskt tidiga barn så lär man sig att spänna av lite gällande sånt. Blåmärken, bulor och skrapsår är vardagsmat. 

Men detta gjorde mig riktigt rädd.