Mitt "vanliga jag" städar, plockar, puffar kuddar och planerar allt från barnens säsongsgarderober till när födelsedagspresenter ska beställas. Hösten och vinterns jag har inte varit lila effektiv. Och efter att jag fick vestibularisneurit så har jag knappt rört dammsugaren.

Men nu har jag ju blivit bättre från viruset. Jag känner mig till vardags nästan helt återställd. 

Men fortfarande är den dagliga energin rätt låg. 

Jag skulle behöva komma igång med träningen för att få lite energi. Det är en stor pusselbit i det hela. Kosten är också en faktor. Men det blir ingen bantning eller godisförbud. Lite mer variation i vardagsmaten hade dock inte skadat. Men det är väl den ständiga frågan  när det är dags att veckohandla: "vad ska vi äta i veckan?" 😬🙈😄

Idag kom ju faktiskt solen fram ett par timmar. Det gav mig energi kan jag lova. Jag och barnen gick till förskolan i morse i morgonsolen. Väl hemma igen började jag göra en lista på dagens saker jag ville få gjort (jag älskar listor). När Julia sov efter lunch gjorde jag ett ryck och betade av allt på listan. 

Till middag sedan blev det soppa på morot, potatis, paprika m.m. och idag åt alla fyra samma mat utan att klaga. Bara det var en vinst! 

Energin har hållit i sig hela dagen faktiskt. Jag tror det är solens förtjänst. Drog till och med fram dammsugaren 18.30 och började möblera om lekrummet 🙈  ser såå mycket fram emot fler soliga dagar.

I lördags var vi förresten på dop. Min barndomsväns dotter döptes, och jag blev gudmor. En helt fantastisk känsla. Det känns faktiskt riktigt stort och betydelsefullt för mig.

Dopet hölls i Sollentuna kyrka, samma kyrka som Isak ör döpt i. Även det gjorde att det hela kändes lite speciellt. 

Jag kan inte annat än hålla med, för en olycka uppstår ofta plötsligt. Det blev jag även varse igår.

Vi har så gott som barnsäkrat hemmet på nedervåningen. Det finns väl alltid något olämpligt någonstans. Men kontakter, trappen, håller dörrar till badrum/tvättstuga stängda osv. På nedervåningen kan jag oftast slappna av när Julia far runt. 

På övervåningen däremot. Där har vi knappt gjort något alls, bara satt en trappgrind. Men inte några pluggar i eluttagen mm. I vårat sovrum har vi även en låg fönsterbräda med blommor och ljuslyktor. Absolut inte barnvänligt, men vi är så sällan där i vaket tillstånd så det går. 

När vi är på övervåningen är det oftast för att jag sminkar mig, lägger i ren tvätt i allas lådor och garderober eller för att göra oss i ordning för natten. Nummer ett är då alltid att stänga grinden till trappen. Det gör man på rutin. Sen stänger jag dörren till vårt sovrum och sen kan man låta Julia gå runt. 

Igårmorse glömde jag regel nummer ett. Och det hoppas jag att jag aldrig kommer göra om. 

Med Julia i ena armen och kaffet i andra handen gick jag upp för att sminka mig igårmorse. Vi var i badrummet med öppen dörr. Jag tittar efter henne när hon går ut ur badrummet och ställer sig vid öppningen till trappen. Från min vinkel ser jag inte själva grinden. Men när hon lutar sig lite framåt väntar jag på ljudet av galler som vibrerar till. Men inget kommer och jag ser hur hon tappar balansen och försvinner. 

Jag kastar mig ut från badrummet och ropar hennes namn i skräck. Jag ser henne rulla ner för sista halvan av trappen. På sista trappsteget ligger hon på rygg.

Jag forsar ner och tar upp henne och håller henne tätt mot mig, försöker se och känne var hon gjort sig illa. Hon gråter som aldrig förr. Några bulor på huvudet ser jag, men hon reagerar inte som att det skulle göra ont när jag känner igenom kroppen. 

Ringer sambon i panik. Gråter. Ringer 1177 för att få råd om vad jag ska vara uppmärksam på. 

Julia slutar gråta fort. Efter en stund verkar hon inte vara speciellt berörd alls av händelsen. Jag däremot är helt förstörd. Arg på mig själv att jag kunde glömma något så viktigt. Chokad över synen av att min nio månader gamla dotter flyger ner för trappen. Ljudet av en mjuk kropp som slår i. Vidrigt. Jag får ångest bara av att titta på trappen nu. Av att vara på övervåningen med henne.

En dag efter händelsen har hon inte en enda synlig skråma. Hon föll hela vägen från övervåningen, ända ner till sista trappsteget. Utan att skada sig. Bebisars kroppar är mjuka, och kanske var det därför det gick bra? Men huvudet? Det ör väldigt tungt i jämförelse till resten av kroppen. Att hon inte skadade sig mer är ett mysterium. Hon måste ha haft änglavakt. 

Jag ser inte mig själv som den "oroliga mamman" när det kommer till skador hos barnen. Med två aktiva, nyfikna och motoriskt tidiga barn så lär man sig att spänna av lite gällande sånt. Blåmärken, bulor och skrapsår är vardagsmat. 

Men detta gjorde mig riktigt rädd. 

Man kan ju undra hur föräldralediga lyckas spendera all sin lediga tid. Man är ju bara "ledig". Jag har dock sällan en dag där jag inte gör någonting alls. Om jag inte träffar vänner, gör jag ärenden, städar eller vallar barn. Dagarna går.

Senare i veckan ska vi på dop, och jag ska bli gudmor. Känns som en gåva, att få bli inbjuden så till en annan familj. Det är en av mina äldsta vänners barn som ska döpas, i samma kyrka som Isak är döpt i. Bara det känns häftigt. Det är så mycket vi och våra barn kan dela. 

I morgon är det ju alla hjärtans dag. Vi har varit lite dåliga på att "fira" det sedan vi fick barn. Jag har knåpar ihop en liten present till sambon i alla fall, och köpt chokladhjärtan som vi ska äta tillsammans i morgon. Isak är nog mest taggad på dom. Han har spanat på paketet flera gånger.

Isak ska också få en liten present i morgon. En piratkikare och Spider-Man-badbyxor. Det blir nog succé! 

Nyligen gick jag igenom alla bebis- och barnkläder. Sorterade ut ordentligt vad som ska vara kvar, vad som ska säljas eller skänkas. 

Idag tog jag fram alla barnskor. Trots att vi i nuläget bara har ett barn som använder skor, så har vi tre-fyra stora förvaringskassar fulla med skor. Vi har nog bara köpt mängden från en kasse, och resten har vi ärvt från kusiner till barnen. Sånt är toppen! Men det var dags för en ordentlig sortering. Så nu är det packat efter storlek istället. Lättare att hitta då när det är dags att ta fram till Julia.