Tror ni jag kan lyckas få några oliver på det så småningom? Hoppas!! 

Välkommen hem till oss, kära olivträd! 

Med tiden har jag börjat inse vad som funkar bra och mindre bra för mig när mycket information ska in i huvudet.

Det som funkar mindre bra är:

- Att bara läsa böcker

- Att skriva svar på frågor direkt o datorn

- Att plugga färglöst, utan bilder

Det som funkar desto bättre är:

- Att gå på föreläsningar, alltså lyssna

- Att skriva svar på frågor för hand med hjälp av olika färger, gärna i punktform

- Att rita bilder

Jag kommer ihåg saker bättre om jag delar upp det i färg och bild. När jag sitter på en tenta och letar efter ett svar i huvudet så ser jag bilden jag ritat, eller punktlistorna i olika färger, framför mig. Först kommer jag ihåg färgen och sedan texten. Jag behöver dock inte alltid rita bilder för allt, men om jag känner mig ofokuserad eller om det är något som helt enkelt är jättesvårt att komma ihåg - då hjälper det. 

Det har tagit tid att komma på vilken inlärningsmetod som funkar, men när man väl kommer på det så går allt mycket lättare.

Det där med inlärningsmetod är något jag hoppas att grundskolan är bättre på idag. För vad jag minns så var det inte många lärere som informerade (under min skolgång) att det fanns något som hette så eller vad det skulle ha för betydelse för Min studietid. Jag gissar att lärare är mycket medvetna om att elever har olika behov i skolan, både vad det gäller inlärning och hur man som elev ska kunna visa sin kunskap. Men, jag tror, att om någon hade presenterat olika lärstilar mer konkret för mig tidigare så hade jag nog inte behövt "spret-plugga" i så många år. Det hade underlättat mycket!

Bilden här nedan med djuren är ett annat klockrent exempel på att sättet man examinerar på måste variera. För vissa är det svårt att utrycka sig i text och lättare i tal till (eller tvärt om), det tycker jag är viktigt att ta hänsyn till i skolan - oavsett ålder och årskurs. 

Mina små bilder. Man behöver inte kunna rita snyggt (som ni ser) för att ha detta som inlärningsmetod.

 Ifall texten är suddig, så här säger ugglan "Ni ska ni få visa vad ni har lärt er. För att det ska bli rättvist får alla samma uppgift. Ni ska ta er upp i trädet".

En klänning a la "Madickens-mamma-stil". Det var i alla fall på henne jag tänkte när jag först såg klänningen. 

Den kanske inte ser mycket ut för världen, eller rent utsagt inte så jättesnygg ut, på bilden - men den är underbar. Tyget är lätt och lite genomskinligt, men med den tillhörande underklänningen och rätt underkläder döljs det väsentliga utan problem. Klänningen är längre där bak och sluttande framtill, och bäst av allt är att det finns marginal för magen. En riktig drömsommarklänning om man vill se ut som en (gravid) liten älva.

Jag ser framför mig hur solen skiner och jag bär den, barfota, i sommarstugan - kanske på midsommar med en krans i håret. 

Förutom den har jag beställt två vardagsklänningar, men dom har inte kommit än. 

Hoppas våren och sommaren är solig och fin så jag får använda mina nya plagg! 

När altanerna (som ännu inte är påbörjade) är klara tänker jag mig hur bord och stolar ska se ut, hur grillen ska vara placerad och hur rabatter och blomkrukor ska stå - organiserat och fint. Inte massa bråte som ligger och skräpar i något hörn, i väntan på att placeras någon annanstans. Egentligen inte så konstigt!

Just nu är uteplatserna fortfarande kala men framsidan har i alla fall fått ett par blommor vid entrén, men baksidan lever sin egna lilla värld. Häcken som vi tänkt ta bort är vildvuxen och aldrig någonsin tuktad och rabatten är om möjligt ännu med vild. Från början trodde jag att den endast bestod av livlös jord men under våren har mer och mer vuxit upp, allt från Skilla och Krokus till Påskliljor och Tulpaner. Rabatten är verkligen inte strukturerad men den är rätt charmig ändå, jag ska försöka tänka på det när jag planterar i de nya rabatterna sen - att det inte alltid behöver vara superstrukturerat. 

En liten del av den vilda rabatten

Förra året var ett riktigt bröllopsår, fyra stycken var jag på sammanlagt! Det roliga var att allihopa var totalt olika. I helt olika miljöer, storlekar och och teman. Fyra bröllop innebar fyra nya klänningar, för när de var så nära inpå varandra ville jag inte bära samma.

I samband med att skolan slutar i början av juni ska jag på bal (det är inte min skola som anordnar) och en månad senare ska jag på bröllop. Det ska bli så kul att få vara med och fira en så häftig dag. Bröllop är underbart!

 

Så, av alla fyra klänningar jag köpte förra året - tror ni någon passar till sommaren? Svaret är nej.

Det är bara en av klänningarna som är lös runt magen men den är numera förliten runt bysten, och de andra klännignarna är antingen för korta (när magen putar) eller sitter åt i midjan/magen.

 

Jag spanade lite på hemsidan Nelly och hittade samma klänning som jag redan har (den som är lös runt magen) fast i en annan färg. Den var dessutom nedsatt i pris, så jag kunde inte hålla mig - jag beställde den fast i en större storlek. Så nu får vi väll se om jag kan ha den, det är ju ett tag till sommaren så jag skulle ju kunna "växa ur" även den. Jag chansar så får vi se helt enkelt!

 

Runt vecka sju började illamåendet ta fart, jag kräktes aldrig men så fort jag började bli lite hungrig så mådde jag illa. För att illamåendet skulle gå över behövde jag äta, men det var lättare sagt en gjort - när man mår illa är det inte lätt att få i sig något. Min taktik var senare att försöka äta innan jag blev hungrig, men under de "värsta" veckorna hade jag praktik på en röntgenavdelning - så jag kunde inte äta jämt när jag ville. Två gånger gick det därför lite för länge mellan måltiderna så blodsockret sjönk såpass att jag höll på att svimma. 

Tröttheten var det jag oroade mig mest för innan jag blev gravid. Jag oroade mig för att inte orka plugga pga tröttheten. Men som jag nämnde ovan hade jag praktik, så det var bara att kämpa på under dagarna och sova när jag väl var hemma. Oftast somnade jag i soffan direkt efter middagen, runt halv sex, och vaknade inte förrän nio. Då la jag mig i sängen och sov tills klockan ringde på morgonen dagen efter. Jag var inge roligt sällskap dom veckorna kan man säga. 

Det är rätt känt (tror jag) att största risken för missfall är innan vecka tolv. Alla som är/varit gravida har säkert oroat sig mer eller mindre för att något sådan hemskt ska hända just under den perioden, och kanske även senare. 

Eftersom jag upplevt det så vågade jag aldrig tro att vi skulle komma till vecka tolv, jag sa jämt "om vi kommer dit" eller "om allt går som det ska" när jag pratade om graviditeten. I några av gravidapparna kan man skriva dagbok, där har jag i varje inlägg skrivit just så - "om". Att sedan komma över tolv-sträcket kändes som en riktig vinst, det gjorde mig lite lugnare även om jag vet att saker kan gå snett även nu.

Det var även i vecka tolv som illamåendet började gå över, precis som tröttheten. Jag började bli människa igen och hormonerna blev också lättare att hantera. 

Nu har många veckor gått sedan dess och jag har nyligen passerat halvtid. Jag känner mig i princip som vanligt, jag mår bra, är pigg och känner små sparkar då och då. Det är bara att njuta helt enkelt!!

Den vita baby-pläden är nyinköpt till vår bebis.

Men de andra sakerna på bild är från när jag var liten.

Månen (som ser ut lite som en banan) hör ihop med kossan och

är en speldosa. Jag älskar den fortfarande!

De vita små sockorna har min farmor köpt och hon

har även stickat de söta vantarna. 

Jag har precis tagit en lunchpaus på framsidan i solen hemma, annars är det tentaplugg som gäller.

Nästa veckan är sista salstentan för vårterminen, sedan återstår endast EN kurs - och den tentas med grupparbete och ett individuellt skrivarbete. 

Jag har ett år kvar på min utbildning, två ynka terminer. Det känns helt sjukt, var har tiden tagit vägen!!

Innan jag påbörjar sista året ska jag dock vara mammaledig, jag skjuter alltså upp min examen ett år. 

Jag har inga som helst problem med att ta examen senare, tvärt om - det finns många fördelar med det om man nu ska ha barn. Däremot kommer jag sakna min klass, framförallt att inte umgås med dem lila ofta. De närmsta, som jag umgås mest med, kommer jag såklart ändå träffa ibland...men inte lika ofta. 

Blå-vit-randig långklänning från Åhléns.

Mamma-byxor från H&M.

Möblerna är nu utställda, elen är på och kylen igång. Det gick snabbt att få allt i sin ordning i stugan och på tomten. 

Vi röjde också bort några monster-enar och en del träd som blivit för stora.

Så nu är det fint inför vår- och sommarsäsongen. Härligt!! 

Det var ju strålande sol hela dagen och rätt varmt, så jag lyckades naturligtvis bränna bröstet och kinderna litegrann. Men i morgon ska jag se till att inte glömma solskyddsfaktorn!

Vårtecken! 

Bild från båten, innan vi nådde dimman. 

För ungefär två år sedan började jag vakna vid fyratiden på nätterna, somna tidigare och tidigare på kvällarna och bli åksjuk vid bilturer. Allt detta var inte riktigt likt mig, men just då kopplade jag inte händelserna. 

Jag har alltid haft väldigt bra koll på mina "röda veckor" så därför tog det bara några dagar innan jag köpte ett graviditetstest. Det kändes rätt märkligt att testa, för jag åt p-piller vid det laget så hur skulle en graviditet vara möjlig? Jag minns hur jag gick upp tidigt, eftersom jag ändå var vaken, och vecklade upp beskrivningen till testet. Hjärtat bultade för fullt och beskrivningen för det lilla testet kändes oändligt stor och komplicerad. Testet visade snabbt att jag var gravid och jag blev sittandes på toaletten ett tag - i chock. Gravid trots p-piller.. hur var det möjligt?

Jag berättade för sambon och nästkommande dagar var ett dimmoln. Vi hade aldrig planer på att ta bort barnet, men det gick inte riktigt att föreställa sig vad som skulle komma heller. 

Vi höll det för oss själva och några veckor gick. Vi började planera hur våra liv skulle se ut om ett par månader, skulle vi försöka flytta eftersom lägenheten inte kändes optimal (den hade en rätt brant trappa till övervåningen), skulle jag inte börja plugga till hösten som först var tänkt. Det var så många frågetecken men jag började sakta men säkert ändå vänja mig vid tanken på att ett barn skulle växa i mig, och sedan komma till oss. Det var ändå glädje och lycka, lite som om jag bar på en hemlig skatt.

Vi beslutade oss för att berätta för min familj, jag hade så många frågor och tankar som jag ville dela med någon. Så vi åkte upp till Roslagen en fredag och tänkte berätta nyheten på lördagen. Vi hade köpt tavelramar och i ramen hade vi skrivit "Hoppsan" och därefter datumet på beräknad födelsedag. Sånt kan man ju räkna ut på ett antal internetsidor och appar innan man gjort UL, datumet stämmer ju någolunda.

Så på lördag morgon blir jag väckt för att gå ut och parkera om vår bil utanför mamma och pappas hus, men när jag ska kliva ur bilen märker jag att något inte stämmer. Alla tjejer vet nog känslan, för det kändes som när röda veckan gör plötslig entré. Och då tänker jag inte främst på smärtan. 

Jag rusade in på toaletten och blev kvar där en stund, av olika anledningar. Dels för att det blödde enormt mycket och dels för att jag blev så ledsen. Efter en stund kunde jag gå in till sambon för att berätta - att jag fått ett missfall. Visserligen tidigt i graviditeten (innan ve 12), men det var jobbigt ändå.

Jag var så ledsen, hysteriskt ledsen. När jag äntligen hade insett att vi väntade barn så rycktes den tanken ifrån mig. Som att slå undan benen på mig helt! Vi berättade för familjen, men inte det vi hade tänkt berätta, utan vad som kunde ha blivit. I flera dagar var jag hysteriskt ledsen, ibland tog tårarna slut och jag kände mig bara som en urvriden trasa. Sedan kom gråten tillbaka och jag satt och skakade och skrek, jag var förtvivlad. Efter en tid började jag fråga "varför jag?", för varför skulle jag behöva få uppleva något så fruktansvärt? Vad hade jag gjort mot livet för att förtjäna det? Jag fick aldrig svar på frågorna, men jag förstod ju att det var naturens gång - att det lilla i min mage inte varit livsdugligt. I det läget var den förklaringen dock ingen tröst.

Tiden gick, som den alltid gör och stunderna mellan all hysterisk gråt blev längre. Men jag kände mig arg och förtvivlad emellanåt.

Det där med att tiden läker alla sår är nog delvis sant, men i början så gick såren lätt upp. Livet gick ju vidare men det var inte detsamma, eller Jag var inte densamma. Jag var bitter.

Vänner och bekanta som blev gravida kändes som en plåga, varför skulle dom få vara med om något så underbart - men inte jag? 

Jag kunde helt enkelt inte glädja mig åt andras lycka. Det bara gick inte. Jag ville inte höra ett ord om deras graviditeter, för så bitter var jag.

Nästan ett år senare var jag fortfarande bitter i perioder, och jag kände att jag måste söka hjälp för mina plågor. Så jag gick till en psykolog ett par gånger för att reda ut min sorg, och för att få grepp på hur jag skulle hantera det hela. 

Jag vet inte om det hjälpte så mycket. Vid det laget ventilerade jag även allt med en vän rätt frekvent. Under långa promenader fick jag chansen att älta och få stöd. Det hjälpte nog allra mest mot sorgen och bitterheten. 

Dessutom kunde min vän förbereda mig på att de skulle skaffa barn längre fram, vilket gjorde att när hon väl blev gravid var jag så förberedd att jag endast kände lycka för deras skull. Det var en stor vinst för mig, att få känna kontroll över mina känslor. 

Efter mer än ett år hade jag alltså börjat återfå kontroll på mina känslor, och jag var inte längre lika arg eller bitter.

Missfallet är än idag inte glömt, i ett annat inlägg ska jag nämna lite hur det påminner mig i denna graviditet, men jag kan nu hantera det som hänt och glädjas åt vad jag har idag, vad andra har och vad som väntar.

En annan vän skrev en gång något liknande detta: 'Att få barn är inte en självklarhet, att få barn är ett mirakel'.

Dom orden lever inom mig, för det stämmer så bra. Liv är inte självklart.

Bild från Google. 

Vi vet numera också vad som ligger i min mage och busar - nämligen en liten pojke.

Jag har drömt om bebisen flera gånger innan vi visste, och varje gång har det varit en liten pojkbebis. Är det en slump eller kan man känna på sig sådant?

Oddsen är väll ändå 50/50 kan man tycka, men på både min och den blivande pappans sida är det pojkbebisar som dominerat länge. Så att vi ska få en liten kille var, för mig, inte alls förvånande.

Oavsett kön är vi så glada att vår bebis än sålänge mår bra i magen och busar runt för fullt! 💙

Här är bebisens första inhandlade plagg.

Jag är helt såld på kulörerna som

märket Newbie använder. 

Det är lugna och sköna färger!

Helgen spenderades i norra Roslagen, där sjösattes båten (vårtecken) och vi umgicks med familj och vänner. 

Jag shoppade även lite förvaringskorgar till nymålade hallen hemma. Så nu är det vårsnyggt även där. 

Nya korgarna är från Åhléns.

Dekorerade även hallmöbeln med lite

färska (tyg-)blommor också. ;)

I det här inlägget tänkte jag berätta lite kort om hur det var att plussa och tiden innan. 

I en-två veckor innan själv plusset på graviditetstestet anade jag något, men jag var absolut inte säker. Det som gjorde mig misstänksam var att jag vaknade en gång varje natt, alltid samma tid (04.00), och kunde inte somna om. Med tiden blev jag kissnödig just den tiden och fick besöka toaletten, i vanliga fall sover jag hela nätterna. Förutom detta var jag mer hungrig om dagarna och åt alltid en drös mackor eller fil på kvällen - trots att jag ätit en rejäl middag. 

Jag kunde koppla detta till en eventuell graviditet eftersom jag varit gravid tidigare (men det är en annan historia) men såklart var jag inte säker. 

När mensen var sen tre dagar köpte jag ett graviditetstest, medan jag väntade på resultatet höll jag andan. Jag hoppades så på ett plus, men vågade inte tro något. När jag såg plusset minns jag att ögonen tårades och att jag bara satt och stirrade på stickan, lyckan var enorm med det var samtidigt svårt att ta in. Jag var ensam hemma men så fort jag kom ut bland folk ville jag bara skrika ut min lycka och stolthet (men gjorde det inte). För jag kände mig verkligen så stolt!

Trots att jag visste hur liten det lilla livet i magen var så ville jag klappa och hålla om magen - där inne låg ju ett litet mirakel. Redan så älskad!

Vår bebis första snuttefilt.

Låt er inte luras av de blåa ränderna,

den köptes innan det ens var möjligt

att se kön på bebisen. 

Nu har vi fått nya soffan på plats och gamla soffan ivägkörd av en flyttfirma. Jag la ut den på blocket och vips så var den borta, den finns numera på ett kontor i centrala Stockholm. Roligt!

Vi har pratat lite om vi ska måla soffbordet vitt eller låta det vara. Med den nya ljusa soffan så tycker jag att det blev ganska snyggt med det mörka bordet - lite kontrast mot allt ljusa. 

Men vi får se.

Kommande steg i vardagsrummet är att köpa:

- Två större bokhyllor 

- En skänk/byrå

- Sittpuffar/fåtöljer 

- Tavlor

Det har ju under en tid varit populärt (för en del) att diskutera rätten till offentlig amning. Har man rätt till det eller har man det inte?

Min åsikt just nu är att man inte alltid självklart har rätt till det.

Händelsen med den ammande mamman på Grand hotel, där barnet blev övertäckt med en servett av en servitör, tycker jag inte alls är kränkande. 

I sitt hem har man all rätt att amma, med bröstet täckt eller ej, men på restauranger eller i gallerior tycker jag att man åtminstånde ska ha en sjal över. Oavsett hur bra amningskläderna täcker. Man är trots allt på en plats där man själv inte bestämmer reglerna. Skulle restaurangen förbjuda amning vid bordet så är det väll så. Naturligtvis trist för den ammande modern men då får man acceptera det. Dock vore det ju passande att restauranger med sådana regler har ett annat utrymme att erbjuda där man får amma - då menar jag inte toaletten. 

I nuläget ser jag inte ovanstående beskrivet som diskriminerande eller kränkande. Jag är ärligt talat rätt trött på att man ska vända allt åt det hållet. Det känns som om det är "modernt" att hitta saker att bli kränkt för. 

Som skilda toaletter för kvinnor och män. Där är det någon som ska gnälla och tycka att toaletterna ska vara mer 'hen'. Fjanterier enligt mig!

Just nu läser vi en kurs som heter akutsjukvård och katastrofmedicin. Då ingår bla fältstudier en kortare period. Alla i klassen är placerade på någon ambulans, på IVA eller som jag - på en akutmottagning. 

Idag har jag gjort min andra dag på Karolinska sjukhusets (Solna) akutmottagning och jag har verkligen hunnit se en del. 

Det är lärorikt och personalen är väldigt trevlig och villig att lära ut. 

Jag kommer ju inte jobba på en akutmottagning efter studierna, utan på en röntgenavdelning. Därför är det extra spännande att hålla koll på samspelet mellan just röntgenavdelningen och själva akutmottagningen. 

Jag är inte rädd för blod, jag är ju van. Men det är otroligt långtråkigt att sitta lutad över handfatet 20-30 minuter och bara titta på blodet som rinner. Dessutom börjar det ofta blöda igen om jag nyser eller snyter mig närmsta tiden efter. 

Jag ska nämna kort att jag "bränt" blodkärlen i näsan ett flertal gånger. Jag tror det är någon form av kemisk "bränning" man gör på de kärl som blivit för stora och sköra. När man "bränner" dem/det så tvingar man blodet att hitta nya kärl som är mindre och inte lika sköra. 

Nu under graviditeten ökar ju blodtrycket en aning och slemhinnor kan bli svullna och sköra. Inte en perfekt kombo för min näsa direkt. Jag nyser oftare numera men det gör jag inte riskfritt, vissa mornar har jag vaknat av en nysning som då lett till just näsblod. 

Häromdagen böjde jag mig ner för att snöra på mig promenadskorna, då började blodet forsa så det droppade på golvet hela vägen till badrummet. Där fick jag sedan sitta i EN TIMME, med träningskläder och en sko, innan det började avta. Jag lessnade tillslut och tog en dusch - fast att det fortfarande droppade lite.

Detta är lite av livets (och graviditetens) baksida.

Dessutom får jag ofta ont i huvudet efteråt, och ännu värre blir huvudvärken om jag proppar i mig lakrits.

Lakrits är min svaga punkt just nu, jag är väldigt sugen på just saltlakrits men det ger en enorm huvudvärk. Jag har hört att det är blodtryckshöjande och det låter ju som ännu en dålig komponent just nu. 

Jag ska vaska fram en blodtrycksmanchett och stetoskop och ta blodtrycket på mig själv, eller be någon annan ta åt mig. Det kan vara kul att kolla hur jag ligger i blodtryck, i vanliga fall har jag rätt lågt. 

Nästa gång jag kom i kontakt med HLR var i och med min utbildning i Kalmar (som inte blev så långvarig). Då fick vi små kompetenskort med våra namn, vad vi övat på och med utbildningsledarens signatur. Då övade vi HLR på vuxna, hur man använder en hjärtstartare och hur man går tillväga om någon får ett luftvägsstopp (helt eller delvis). 

Tredje gången det var dags för HLR jobbade jag på en förskola i Kungsängen, men då övade vi barn-HLR. Det skiljer sig från vuxen-HLR på det sättet att man gör mer försiktiga inlåsningar och inte lika djupa bröstkompritioner. Jag minns inte om vi fick diplom då... jag tror det var så.

Som att detta inte vore nog...

Fjärde HLR-utbildningen var på skolan jag går på nu, i termin ett eller två. Även då fick vi kompetenskort.

Sista HLR-uppdateringen gjorde jag nu i veckan, i måndags och i onsdags närmare bestämt.

Då övade vi vanlig HLR och S-HLR som betyder HLR för sjukvårdspersonal. Det ger ytterligare ett kompetenskort!

För att "klara" S-HLR-utbildningen krävs att man gör ett test på nätet där man ska ha minst 80% rätt (om jag kommer ihåg rätt) och därefter går man en grupputbildning och övar på dockor. Då är det inte bara HLR och hjärtstartare som gäller utan också hur man kan använda inblåsningsmasker, syrgas, sug (som man suger slem med) och även vad man ska tänka på när man gör HLR på en höggravid kvinna.

I samband med detta fick vi spela olika scenarion. Jättekul och framförallt lärorikt!

Alla borde gå åtminstånde en HLR-utbildning, för det är så mycket lättare om man hittat tekniken. Det kanske inte ser så jobbigt ut men om man ska göra HLR i flera minuter utan uppehåll så blir man trött tillslut - tro mig! Jag kanske ska sammanställa en liten lista med bra HLR-tips?

Blått från Kalmar 

Rött från nuvarande skolan (ett år sedan)

Gult från nuvarande skolan 

Den här bloggen håller sig ju inte till något speciellt ämne, förutom att den handlar om min vardag. Det varierar ju från inredning och kläder till åsikter, tankar och politik (kanske inte det sistnämnda så mycket nu för tiden). Därför kommer jag även dela med mig lite av gravidtankar och erfarenheter. Jag ska försöka variera ämnena på inläggen ändå, så att det inte blir så enformigt.

Hoppas ni kommer gilla det! 

Ett nytt kapitel i livet har börjat - om ett par månader utökas familjen.