Fram till vecka tolv...
Tiden fram till vecka tolv i graviditeten var väldigt speciell på många sätt tycker jag. Det nästan sprutade hormoner ur öronen på mig och det var väldigt svårt att hantera alla känslostormar. Jag minns till exempel en gång då jag och sambon stod i köket och lagade mat, jag skulle skära falukorv men så fort förpackningen öppnades och falukorvsdoften kom ut började jag gråta. Jag hade börjat bli känslig för dofter, eller stank som jag upplevde det, så jag bröt ihop totalt. Jag grät och äcklades och det kändes som om världen rasat. Som tur är tog sambon över - räddaren i nöden.
Runt vecka sju började illamåendet ta fart, jag kräktes aldrig men så fort jag började bli lite hungrig så mådde jag illa. För att illamåendet skulle gå över behövde jag äta, men det var lättare sagt en gjort - när man mår illa är det inte lätt att få i sig något. Min taktik var senare att försöka äta innan jag blev hungrig, men under de "värsta" veckorna hade jag praktik på en röntgenavdelning - så jag kunde inte äta jämt när jag ville. Två gånger gick det därför lite för länge mellan måltiderna så blodsockret sjönk såpass att jag höll på att svimma.
Tröttheten var det jag oroade mig mest för innan jag blev gravid. Jag oroade mig för att inte orka plugga pga tröttheten. Men som jag nämnde ovan hade jag praktik, så det var bara att kämpa på under dagarna och sova när jag väl var hemma. Oftast somnade jag i soffan direkt efter middagen, runt halv sex, och vaknade inte förrän nio. Då la jag mig i sängen och sov tills klockan ringde på morgonen dagen efter. Jag var inge roligt sällskap dom veckorna kan man säga.
Det är rätt känt (tror jag) att största risken för missfall är innan vecka tolv. Alla som är/varit gravida har säkert oroat sig mer eller mindre för att något sådan hemskt ska hända just under den perioden, och kanske även senare.
Eftersom jag upplevt det så vågade jag aldrig tro att vi skulle komma till vecka tolv, jag sa jämt "om vi kommer dit" eller "om allt går som det ska" när jag pratade om graviditeten. I några av gravidapparna kan man skriva dagbok, där har jag i varje inlägg skrivit just så - "om". Att sedan komma över tolv-sträcket kändes som en riktig vinst, det gjorde mig lite lugnare även om jag vet att saker kan gå snett även nu.
Det var även i vecka tolv som illamåendet började gå över, precis som tröttheten. Jag började bli människa igen och hormonerna blev också lättare att hantera.
Nu har många veckor gått sedan dess och jag har nyligen passerat halvtid. Jag känner mig i princip som vanligt, jag mår bra, är pigg och känner små sparkar då och då. Det är bara att njuta helt enkelt!!
Den vita baby-pläden är nyinköpt till vår bebis.
Men de andra sakerna på bild är från när jag var liten.
Månen (som ser ut lite som en banan) hör ihop med kossan och
är en speldosa. Jag älskar den fortfarande!
De vita små sockorna har min farmor köpt och hon
har även stickat de söta vantarna.
Kommentarer
Frida
Hej Amanda! Jag slank in på din blogg av en ren slump men du hade länkat bloggen i ett inlägg på facebook och jag blev lite sugen på att se vad du skrivit om klänningen du laddat upp i inlägget.
Grattis till graviditeten vad spännande! Du och jag måste nästan vara i samma vecka. Jag är i vecka 18 nu och bebis beräknad 1 oktober.
Tyckte det är lite roligt att vi som gått i samma skola osv. väntar smått samtidigt.
Ha de så bra!
Svar:
Mandy
Trackback
