Ikväll blir vår lilla tjej fem dagar gammal. Hon är för det mesta ganska snäll och sover än sålänge mycket.

När jag tänker tillbaka på lördagen så känns det så otroligt och overkligt alltihopa. Under fredagen var vi ju hos barnmorskan och jag var helt säker på att jag skulle hinna dit en gång till innan bebisen tittade ut. Under fredagskvällen var hon väldigt aktiv i magen, länge. Och det strålade ner i ena ljumsken litegrann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Under lördagsförmiddagen hade jag fått några få små, korta och osammanhängande förvärkar (trodde jag). Jag har ju inte haft förvärkar i någon av graviditeterna så jag vet inte hur det känns. Men dom var så fjuttiga och korta så jag tyckte bara det var kul att känna NÅGOT. Vid lunch, ca 11 fick jag en förvärk (eller värk?) som gjorde att jag fick ställa mig upp och gå lite för att "bli av med". Och efter det kom någon enstaka till, fram till kl 16. Tiden däremellan spenderade jag i trädgården med att gräva upp gräs runt ytterligare några träd. Det ska ju bli små rabatter runt där sen. Och jag la även marksten/plattor utanför lekstugan. Så jag kunde verkligen röra mig och greja som vanligt.

Men vid 16-tiden fick jag en värk som började kännas ordentligt. Och kort därefter kom en till. Snabbt blev dom både täta och intensiva, så jag ringde mamma som skulle komma och passa Isak om vi behövde åka in. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att det skulle behövas, även om jag började ana. Det dröjde strax över timmen innan mamma kom. Och då var värkarna verkligen inte sköna. Jag hade duschat och tagit värktabletter men inget hjälpte längre. Så fort mamma kom åkte vi. Jag fick stå på alla fyra i baksätet för att ta emot värkarna. Efter en stund lyckades jag hitta ett sätt att andas igenom dem som funkade någorlunda. Men ju närmare vi kom desto svårare blev det.
Sambon ringde till förlossningen som väntade på oss och bad dem komma ut med rullstol. Väl framme vid BB var det lite som på film. En barnmorska mötte upp och sprang in med mig samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom, vad som kändes som, hela tiden. Inne på rummet hjälpte dom mig av med kläderna för att undersöka hur öppen jag var - 8cm. Barnmorskan säger då "Om det känns som att du vill krysta så kan du göra det." Jag förstod först inte att det var så nära, men det kändes skönt att jag var så pass öppen. Det hade varit snopet att ha kämpat så, utan smärtlindring, och bara vara öppen 2 cm.

Till att börja med stod jag lutad mot sängen med lustgas och parerade värkarna. Jag praktiserade något som barnmorskan kallade för förlossningsdansen. Likt något urtida djur (kändes det som) vaggade och gungade jag höfterna fram och tillbaka. Böjde ett ben i taget, lyfte och satte ner. Gungade och ja... så stod jag tills jag blev ombedd att klättra upp i sängen och stå lutad mot ryggstödet. Det skulle bli lättare för barnmorskan att fånga barnet då.

Jag trodde först att jag ville använda mig av förlossningspallen, för den födde jag Isak på. Men denna gång kändes det inte bra.

Någon mer bedövning än lustgas hanns inte med. Bäckenbottenbedövning hade jag kunnat få om jag kunnat legat stilla på rygg ett tag. Men det gick inte. Det gjorde för ont. Så lustgasen blev min västs vän.

Vattnet hade inte gått än, så vid 19.30 tog dom hål på hinnorna.
Till skillnad mot förlossningen med Isak så lyckades jag hitta ett bra sätt att använda lustgasen på. Jag fick till rätt rytm kändes det som. Så när krystvärkarna kom vid 20.05 kunde jag vara med och lyssna på kroppen. Jag var inte borta eller fast i en för tät dimma.

20.28 föddes Julia. En riktigt underbar känsla. Moderkakan kom av sig själv efter någon minut. Precis som förra gången. Och det är jag tacksam för.

Vi hade ett riktigt bra team under förlossningen. En underbar barnmorska och undersköterska. Sambon var ett jättebra stöd. Dock ville jag mest vara ifred, blunda och inte prata med någon under hela förlossningen. Men jag kände att dom var där och stöttade.

Min förlossningsupplevelse är bara positiv denna gång (det var den mestadels förra gången också). Och jag är glad att jag fick gå igenom en förlossning där värkarna startar spontant och där jag bara använde mig av lustgas. För det var vad jag verkligen ville. Hade jag hunnit hade jag ändå tagit mer smärtlindring. Men nu blev det inte så, och jag är glad att det gick så bra som det gjorde. Med allt!