För ungefär två år sedan började jag vakna vid fyratiden på nätterna, somna tidigare och tidigare på kvällarna och bli åksjuk vid bilturer. Allt detta var inte riktigt likt mig, men just då kopplade jag inte händelserna. 

Jag har alltid haft väldigt bra koll på mina "röda veckor" så därför tog det bara några dagar innan jag köpte ett graviditetstest. Det kändes rätt märkligt att testa, för jag åt p-piller vid det laget så hur skulle en graviditet vara möjlig? Jag minns hur jag gick upp tidigt, eftersom jag ändå var vaken, och vecklade upp beskrivningen till testet. Hjärtat bultade för fullt och beskrivningen för det lilla testet kändes oändligt stor och komplicerad. Testet visade snabbt att jag var gravid och jag blev sittandes på toaletten ett tag - i chock. Gravid trots p-piller.. hur var det möjligt?

Jag berättade för sambon och nästkommande dagar var ett dimmoln. Vi hade aldrig planer på att ta bort barnet, men det gick inte riktigt att föreställa sig vad som skulle komma heller. 

Vi höll det för oss själva och några veckor gick. Vi började planera hur våra liv skulle se ut om ett par månader, skulle vi försöka flytta eftersom lägenheten inte kändes optimal (den hade en rätt brant trappa till övervåningen), skulle jag inte börja plugga till hösten som först var tänkt. Det var så många frågetecken men jag började sakta men säkert ändå vänja mig vid tanken på att ett barn skulle växa i mig, och sedan komma till oss. Det var ändå glädje och lycka, lite som om jag bar på en hemlig skatt.

Vi beslutade oss för att berätta för min familj, jag hade så många frågor och tankar som jag ville dela med någon. Så vi åkte upp till Roslagen en fredag och tänkte berätta nyheten på lördagen. Vi hade köpt tavelramar och i ramen hade vi skrivit "Hoppsan" och därefter datumet på beräknad födelsedag. Sånt kan man ju räkna ut på ett antal internetsidor och appar innan man gjort UL, datumet stämmer ju någolunda.

Så på lördag morgon blir jag väckt för att gå ut och parkera om vår bil utanför mamma och pappas hus, men när jag ska kliva ur bilen märker jag att något inte stämmer. Alla tjejer vet nog känslan, för det kändes som när röda veckan gör plötslig entré. Och då tänker jag inte främst på smärtan. 

Jag rusade in på toaletten och blev kvar där en stund, av olika anledningar. Dels för att det blödde enormt mycket och dels för att jag blev så ledsen. Efter en stund kunde jag gå in till sambon för att berätta - att jag fått ett missfall. Visserligen tidigt i graviditeten (innan ve 12), men det var jobbigt ändå.

Jag var så ledsen, hysteriskt ledsen. När jag äntligen hade insett att vi väntade barn så rycktes den tanken ifrån mig. Som att slå undan benen på mig helt! Vi berättade för familjen, men inte det vi hade tänkt berätta, utan vad som kunde ha blivit. I flera dagar var jag hysteriskt ledsen, ibland tog tårarna slut och jag kände mig bara som en urvriden trasa. Sedan kom gråten tillbaka och jag satt och skakade och skrek, jag var förtvivlad. Efter en tid började jag fråga "varför jag?", för varför skulle jag behöva få uppleva något så fruktansvärt? Vad hade jag gjort mot livet för att förtjäna det? Jag fick aldrig svar på frågorna, men jag förstod ju att det var naturens gång - att det lilla i min mage inte varit livsdugligt. I det läget var den förklaringen dock ingen tröst.

Tiden gick, som den alltid gör och stunderna mellan all hysterisk gråt blev längre. Men jag kände mig arg och förtvivlad emellanåt.

Det där med att tiden läker alla sår är nog delvis sant, men i början så gick såren lätt upp. Livet gick ju vidare men det var inte detsamma, eller Jag var inte densamma. Jag var bitter.

Vänner och bekanta som blev gravida kändes som en plåga, varför skulle dom få vara med om något så underbart - men inte jag? 

Jag kunde helt enkelt inte glädja mig åt andras lycka. Det bara gick inte. Jag ville inte höra ett ord om deras graviditeter, för så bitter var jag.

Nästan ett år senare var jag fortfarande bitter i perioder, och jag kände att jag måste söka hjälp för mina plågor. Så jag gick till en psykolog ett par gånger för att reda ut min sorg, och för att få grepp på hur jag skulle hantera det hela. 

Jag vet inte om det hjälpte så mycket. Vid det laget ventilerade jag även allt med en vän rätt frekvent. Under långa promenader fick jag chansen att älta och få stöd. Det hjälpte nog allra mest mot sorgen och bitterheten. 

Dessutom kunde min vän förbereda mig på att de skulle skaffa barn längre fram, vilket gjorde att när hon väl blev gravid var jag så förberedd att jag endast kände lycka för deras skull. Det var en stor vinst för mig, att få känna kontroll över mina känslor. 

Efter mer än ett år hade jag alltså börjat återfå kontroll på mina känslor, och jag var inte längre lika arg eller bitter.

Missfallet är än idag inte glömt, i ett annat inlägg ska jag nämna lite hur det påminner mig i denna graviditet, men jag kan nu hantera det som hänt och glädjas åt vad jag har idag, vad andra har och vad som väntar.

En annan vän skrev en gång något liknande detta: 'Att få barn är inte en självklarhet, att få barn är ett mirakel'.

Dom orden lever inom mig, för det stämmer så bra. Liv är inte självklart.

Bild från Google.