Jag kände att ytterligare en värk var på gång så jag ställde mig upp och lutade mig mot sänggaveln, för att ta emot den. Värkarna avlöste varandra (ca 4 st på 10 min) och gjorde rätt ont, men var hanterbara, så vi kallade på barnmorskorna som hade hand om oss för kvällen. CTG kopplades igen och värkarna fortsatte att öka i styrka och ibland var de så täta att det inte blev någon paus mellan dem. Det var som om jag hade hoppat över första fasen i förlossningen, latensfasen (som enligt vårdguiden ofta pågår mellan åtta och tjugo timmar), och gått direkt in i den aktiva fasen - trots att det bara gått en och en halv timme sedan första värken. Klockan var alltså 01.00, jag hade inte öppnat mig mer än 2 cm och började få svårt att hantera värkarna, så vi förflyttade oss till förlossningsrummet där smärtlindring fanns. Jag började med att krypa ner i ett varmt bad men där gick det inte att ligga still. Jag åmade mig som en orm och fick lustgas som ytterligare smärtlindring. Första andetagen i masken kändes märkliga, det smakade konstigt i munnen men man blev genast som... full?! Lite snurrig och borta på något vis. Det hjälpte dock lite mot smärtan, så jag andades som en galning i masken samtidigt som jag satt på knä i badet och gungade fram och tillbaka till varje andetag. Lite maniskt. Värkarna gjorde fruktansvärt ont och var så otroligt kraftfulla. Efter, vad jag tror, två timmar i samma läge blir jag tokig av smärtan och önskar mer smärtlindring - alltså en EDA (epiduralbedövning). I själva verket har det bara gått en halvtimme, så borta blir man av lustgasen, och tyvärr dröjde det ytterligare en halvtimme innan narkospersonalen kom och la EDA'n. Under tiden fick sambon och en av barnmorskorna styra mig i badet, för vid det här laget hade jag blivit rätt stökig. Jag snurrade i badet så att jag höll på att slå mig ordentligt ett flertal gånger, men detta är inget jag minns själv. Hela badupplevevelsen är en enda stor dimma för mig.

Jag fick kliva ur badet så att de kunde undersöka hur öppen jag var och eftersom EDA'n skulle läggas. Jag minns inte hur öppen jag var vid det här laget, men för att EDA'n ska kunna läggas behöver man vara öppen 3-4 cm.

Det var en kamp innan narkospersonalen kunde göra sitt, för jag behövde ligga alldeles stilla på sidan - med den var fullständigt omöjligt. Jag vred på mig i sängen så att båda barnmorskorna och sambon fick hålla i mig för att jag inte skulle ramla av. Tillslut samlade jag mig och EDA'n lades (ca kl 02.00) = befrielse! Den började verka rätt snabbt och de värsta topparna på värkarna lugnade sig lite. Istället kändes ett enormt tryck neråt, så jag tog emot värkarna genom att andas lustgas och pressa neråt (inte krysta). För första gången sedan vi kom in i förlossningsrummet började jag återfå kontroll, för nu var det liksom skönt att pressa neråt och det blev till och med små pauser mellan värkarna där jag kunde hämta andan. Alltså andas vanlig luft, för tills nu hade jag berusat mig med lustgasen konstant för att försöka försvinna från den hemska smärtan. Det var skönt att vara lite mer med ett tag och inte bara luddig i huvudet.

runt bebisens huvud (CTG), och jag var nu öppen 10 cm. Men bebisen hade inte sjunkit ner det sista, så det gick inte att krysta. Men vid ca kl 03.30 går vattnet och runt fyra får jag riktiga krystvärkar. Vid det här laget ligger jag på höger sida på förlossningssängen, men barnmorskorna manar på mig att ställa mig på knä och hålla händerna vid huvudändan av sängen, som är upphöjd. Det var en kamp att vända sig om, men efter ett tag kändes det bra att stå så. Sambon stod framför mig så jag höll honom hårt.

Men efter en stund vill barnmorskorna att jag flyttar på mig igen, ner till förlossningspallen på golvet. Jag ville inte först, för det gjorde så ont att flytta på sig, men de var bestämda. I efterhand fick jag veta att hjärtljuden på bebisen gick ner lite här och att man därför ville få ut honom.

Väl nere på pallen kände jag att han verkligen var på väg ut, men det sved och kändes omöjligt. Det kändes som om huvudet åkte ut och in vid varje värk, och när jag kände att jag ville ge upp hejade barnmorskorna på mig ännu mer. Eller nästan beordrade mig att "Nu trycker du på ordentligt, nu ska bebisen ut!", och det var skönt (och bra) att de var så bestämda. För sedan kom huvudet ut och han började skrika på en gång. Det fick mig att vakna till lite och allt blev mer verkligt.

Men sen skulle resten ut och det tog nog en eller två krystvärkar till, sedan bara rann han hur kändes det som - och all den värsta smärtan försvann. Klockan var 04.43.

Han lades på mitt bröst, och jag höll honom. Han var blöt och lite blodig, kändes hal på något vis. Jag kände inte "wow, här är mitt barn" när jag fick honom i famnen. Det var snarare lite chockartat och jag tänkte "vad ska jag göra med honom?", "hur ska jag ta hand om honom?".

Jag ville resa mig från pallen eftersom det stramade mellan benen att sitta kvar på den. Men jag fick sitta kvar eftersom navelsträngen skulle klippas, och samtidigt trillade moderkakan ur mig. Den bara slank ur mig, så helt plötsligt var jag kroppsligt "fri" från min son. Det kändes märkligt.

Jag fick lägga mig i sängen med vår nyförlösta son på bröstet. Han sökte bröstet men jag var för slutkörd för att hjälpa honom. Såhär i efterhand känns det rätt hemskt att jag inte hade ork att mata mitt barn, men så var det bara.

Vi fick stanna i förlossningsrummet ett tag och där fick vi in den berömda brickan med bubbel (alkoholfritt), kaffe, smörgåsar och svenska flaggan.

Efter ett tag fick vi komma tillbaka till vårt hotelliknande rum och det var skönt, det kändes hemma där. Och medan timmarna gick började jag sakta förstå att han var vår. Först kändes allt som ett test och som att vi bara lånat det här fina barnet, men sedan började det gå upp för mig att han faktiskt var vår. En del av mig och en del av min sambo - men ändå helt egen och perfekt.

En vecka (och en dag) efter förlossningen kan jag säga att jag älskar vår son mer och mer för varje dag. Först känns allt surrealistiskt, men nu när man sakta men säkert börjar lära känna honom får jag inte nog. Han är hela mitt liv nu. Hela mitt hjärta.

Det är en ära att få bli mamma till ett sådant litet mirakel som Isak.