Min fina pappa var nyss här och fikade. Han hade med sig gott bröd och fika från ett konditori. Det är som små påsar fyllda med kärlek, som en liten överraskning i varje. Min pappa har förmågan att känna till små bra konditorier i varje del av stan, känns det som.

Trots att jag är uppvuxen i en liten bruksort 11 mil från Stockholm har staden alltid varit en rätt stor del av mitt liv - från allra första början. Jag minns inte hur frekvent, men jag vet att hela familjen ofta besökte storstan. Ibland sov vi över på något fint hotell och ibland var vi bara inne över dagen, då stod bilen ofta parkerad i det höga parkeringshuset nära NK. Jag kunde inte orientera mig i stan som liten, men just det parkeringshuset minns jag med de typiska siffrorna på varje våningsplan. Vi brukade gå på NK, fika på något mysigt café, gå runt i stan och ibland gå på Gröna Lund. När vi åkte hem var det ibland mörkt och jag minns att jag brukade följa gatulamporna med blicken, tills de plötsligt slutade och vi var ute ur stan. Då vände jag mig om och tittade hur staden lyste upp himlen.

Jag kanske inte gjorde detta varje gång, men det är så jag minns det. Rätt härligt hur något så enkelt kan lämna så stora intryck och minnen, tycker jag. De där familjedagarna i stan betydde så mycket, och gör det än idag.

Jag undrar om mina föräldrar kunde ana det, att jag som vuxen skulle minnas och värdera dom dagarna så högt!

I ena påsen låg dessa små goda biskvier, några har dock hunnit bli uppätna redan.