Ett hopp om att komma ikapp sömnmässigt har börjat smyga sig på. Jag sov väldigt gott om nätterna hela vägen till sista natten som gravid, men sedan förlossningen har det ju inte blivit sådär överdrivet många timmar. Det är ju inget konstigt med det, det är väll så småbarnslivet börjar antar jag. 

Huvudet har känts luddigt, som bomull, sedan lillkillen kom till världen. Jag trodde det var sömnbristen men tydligen är det hormonerna också, sa barnmorskan igår.

Första natten hemma sov jag nog totalt en timme, efter det var jag lite deprimerad - ska det vara såhär nu? Tänkte jag.

Men andra natten gick jag emot mina principer och fick sova nästan fem timmar totalt. Målet från början var att inte samsova med bebis på nätterna, utan han skulle istället sova i sitt babynest, helst i korgen bredvid sängen. Men det har ju verkligen inte gått att lägga ifrån sig honom, då har han vaknat och så måste jag börja om med amningen för att han ska somna. Så jag gick emot mina principer helt mot slutet av natt nr två hemma och liggammade tills han somnade, efter det fick han ligga kvar bredvid mig i min famn. Det resulterade dock i att jag fick sova i samma position i flera timmar eftersom jag inte vågade röra på mig - men totalt fem timmars sömn blev det ju i alla fall.

Natt nr tre här hemma har går otroligt bra. Vi har samsovit hela natten men då har lillen också vart så nöjd att han faktist sovit hela natten och istället har jag fått väcka honom för lite amning emellanåt. Han har inte vaknat och gråtit en enda gång medandra ord. Underbart! Så skönt när natten fått vara lite mer lugn och harmonisk.

Igår tog vi första barnvagnspromenaden förresten. Det blev en kort tur, men ändå.

Han skrek lite ett tag men körde man med ena hjulsidan i gräskanten så blev han rätt nöjd.