Det är fem ynka dagar kvar till BF och jag känner ingenting. Inga förvärkar eller något, men trots det är det några andra saker som snurrar i huvudet och som märks mer nu. Jag tänkte som vanligt dela med mig av några saker:

- Toalettbesök: Ja, nu blir toabesöken allt tätare. Både dagtid och nattetid. Inatt var jag till och med uppe två gånger, vilket aldrig hänt förut. 

- Motion och smärta: Jag kan fortfarande gå små långsamma promenader, det gör inte ont men jag klarar inget snabbt tempo. Däremot, om jag gått promenad på dagen får jag ond(are) i symfysen (främre bäckenfogen) på natten. Det märks främst när jag vänder på mig och kniper ihop benen för att båda kuddarna ska följa med. Det är inte en olidlig smärta, men tillräcklig för att jag ska minska ner promenaderna till varannan dag istället för varje. 

- Hjärnspöken: Vi är så nära nu. Snart ska vi få träffa vår son efter så många veckors väntan. Det får dock min hjärna att slå bakut och tänka många märkliga tankar. Kvinnan som höll i profylaxkursen för några veckor sedan sa "Det finns dom som inte tillåter sig själva att se bilden av hur de lämnar BB tillsammans med sitt barn. Istället ser de ett tomt babyskydd i bilen. Men ni ska tillåta er själva att föreställa er hur ni lämnar BB med era barn."

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte alltid kan se den bilden framför mig, hur vi lämnar BB tillsammans. Vi är som sagt så nära men livet hänger på en väldigt skör tråd, vilket vi ofta glömmer, och om det är något jag lärt mig så är det att inte ta "ett liv" förgivet. 

Det är inte en kul tanke, jag vet, och som tur är hemsöker den mig inte hela tiden - men ibland.

Det är såklart också många gånger jag försöker föreställa mig hur det ser ut och känns när vår lille bebis äntligen kommer upp på mitt bröst, och vi får höra honom gny för första gången. Mäktigt! 

Det är som ni kanske förstår ett litet kaos i min hjärna till och från. Ena stunden känns allt glasklart och andra stunden blir det luddigt och jag får svårt att förstå vad som egentligen händer. Eller kommer att hända.

Det är ibland lite obehagligt att försvinna så, men men för det mesta är det häftigt. Jag tror att det hör till att bli lite såhär. Världens häftigaste grej väntar ju bakom hörnet, men ingen vet när det är dags att ta del av den - på riktigt.