Min förlossningsberättelse - del 1
Som jag nämnt tidigare var vi på överburenhetskontroll på BB Sophia måndagen den 22 september. Vi hade tid vid ett för ett ultraljud där man mätte fostervattenmängden och kollade flödet i navelsträngen. Vattenmängden såg ut att vara liten (under gränsvärdet) men flödet i navelsträngen var bra. Undersökningen fortsatte därför med CTG i ca 30 min där jag skulle trycka på en knapp varje gång jag kände fosterrörelser. Efter det undersöktes jag av en läkare som kände på livmodertappen, som var mjuk, öppen två cm men låg långt bak - som jag förstår det. Läkaren tyckte att igångsättning var aktuellt med tanke på vad ultraljudet visade och eftersom jag var i vecka 42 (41+0).
Jag trodde först att vi skulle boka en tid för igångsättning till dagen efter, eller kanske ännu senare under veckan, men när hon sa att en sköterska skulle följa med oss upp och visa oss vårt rum började jag förstå att så inte var fallet. Ärligt talat blev jag lite ställd och nervös. Tårarna trängde bakom ögonen, inte för att jag inte ville bli igångsatt, utan för att det helt plötsligt blev så verkligt. Förlossningen, som känts så långt borta var helt plötsligt framför näsan på mig.
Som tur var hade vi BB-väskan färdigpackad i bilen och babyskyddet var också laddat i bilen. Så vi tog våra saker och gick upp till vårt rum, 114, som var väldigt hotelliknande. Det var två stora sängar intill varandra med höj- och sänkbar huvud- och fotända. Ett runt bord med två stolar och ett stort badrum med dusch. Rummet hade många fönster och en ljus grön färg på väggarna, det kändes riktigt harmoniskt därinne.
Klockan var strax efter tre och jag hade fortfarande mina vanliga kläder på mig, inga sjukhuskläder så långt ögat kunde nå. Däremot en infart i armen och första dosen värkstimulerande (cytotec) upptagen i kroppen. Cytotec gavs i en liten spruta (utan nål) som jag själv fick spruta in i munnen. En liten liten shot kan man säga.
Vid första dosen var CTG kopplat ännu en gång. Detta för att man ville se hur bebisen reagerade på dosen.
Allt såg bra ut så jag blev "befriad" från CTG'n efter en timme.
Dos nr två med värkstimulerande fick jag strax efter 17-tiden, jag hade inga känningar alls på att en förlossning var på gång. Så vi åt middag, låg i våra sängar och surfade och bara väntade...
Dos nr tre kom vid kvart över sju och fjärde dosen vid halv tio. Inga känningar nu heller, så vi gick och la oss. Det var svårt att somna, jag bara väntade på att få känna något. Men tillslut slumrade jag till och sov lätt till halv tolv, när femte dosen kom. Jag gick på toaletten, la mig i sängen igen och - DÄR - kom första värken.
CTG'n uppkopplad efter första dosen Cytotec.
Kommentarer
Trackback
