Som ni märker dröjer det lite mellan inläggen just nu. Livet bevisar just nu att det är som att färdas i en bärgochdalbana. Ibland upp och ibland ner. Det är okej att det är så, men det gör avtryck och så måste det få vara. Vi har som sagt haft en rörig vecka bakom oss. Den här veckan blev lite mindre rörig, men igår fick vi ett besked om att en familjemedlem lämnat jordelivet. Surrealistiskt. Jag förstår det inte än. Men så funkar det för mig. Först vid begravningen bryter jag ihop och gråter ut. Och så måste det få vara.