Det tog ca 1 1/2km innan tekniken kom tillbaka, och därefter sprang jag lätt som en fjäder 1 1/2 km till. Den 4:e km var jobbig men sen vände det och blev bara bättre och bättre. Förutom känningarna i mitt högerknä (skada från -07 som hänger i). 

Totalt sprang jag strax över 7 km, med en tid på ca 6 min/km sista km gick en min snabbare. Den tiden kan jag leva med, första löppasset på - hur länge? Kanske är det nybörjartur, andra dagar är det jobbigare. Men just nu lever jag på den här känslan. 

Det är i sig inte imponerande att jag sprungit ett pass. Träning är inte imponerande. Det (att träna) är något många gör, och något som alla borde göra. Det som är imponerande, eller starkt, är när man tränar och når sina personliga mål eller kämpar när det är jäkligt tungt. När man tar sig i kragen trots att man verkligen inte vill - och när man fortsätter! 

Förstå mig rätt... Men det är ju inte de lätta dagarna (som min dag idag) det är imponerande att hålla igång. Det är ju när man lyckas kombinera träning med de dagar barnen varit uppe halva natten, och vi egentligen inte har tid för annat än jobb/hushållssysslor/"barnservice" innan dygnet är slut som det är imponerande. 

Lång mening det där... men ni förstår säkert.

Nu ska jag ta en lång dusch och därefter ta tag i alla små ärenden för dagen.