Det syns väldigt lite på mina ögon men om jag ser på en person på långt håll kan personen uppfatta att jag tittar över vänster axel på honom eller henne. Det är för att det ögat jag inte tittar med blir lite ocentrerat och på långt håll syns det tydligare. 

Som liten blev jag ofta retad för mina ögon och än idag ogillar jag att se folk i ögonen rakt framifrån, eftersom det syns mer då. Ändå syns det så lite på mig att många jag träffar inte ens lägger märke till det.

Men ska jag ta foton väljer jag att helst fota snett från vänster, då syns det som allra minst att ögonen ibland inte är helt centrerade. Det är min "snygga sida", min fotosida, så att säga.

När man inte har någon samsyn uppstår en del problem, eller det kan göra, eftersom ögonen tillsammans samlar information om ex avstånd och djupseende - som är mina svaga punkter.

En person som har en latent skelning och som lasrar ögonen för något brytningsfel kan plötsligt få problem pga skelningen (samsynen svajar/försvinner). Men jag som levt med det hela livet har lärt mig att kompensera genom muskelminnet.

Ett exempel: Jag ska hälla vatten från en kanna i ett dricksglas, med utsträckt arm. Jag kan inte använda ögonen för att bedöma avståndet, djupet, så jag vet inte om jag kommer hälla i glaset eller strax brevid. Däremot har jag hällt upp vatten så många gånger att muskelminnet i armen vet hur långt jag ska sträcka mig. Ibland häller jag förstås utanför ändå, speciellt om jag är okoncentrerad. För en person som plötsligt förlorar samsynen kan detta bli ett litet problem - även om det går att träna så man vänjer sig.

Mina största vardagsproblem:

• Jag kan råka hälla ex vatten utanför glaset

• När jag ska mata Isak missar jag ibland munnen lite, inte helt, men lite. Jag väljer att inte sitta rakt framför när jag ska mata eftersom jag skulle kunna bedöma avståndet fel och stoppa in skeden lite för långt. Oops!

• Trotoarkanter eller små trappsteg i butiker snubblar jag ibland på eller tar ett luftsteg från.

• Ska jag gå ner för en trappa vill jag kunna se fötterna (alltså inte ha något stort i famnen) för annars kan jag tappa känslan för var nästa trappsteg är och då känns det som om jag ska ramla. 

Det låter nog som om jag är ganska drullig av mig nu, men som sagt, jag är ju van med allt detta så för det mesta går det bra. Men visst blir det tokigt ibland.

Jag känner bara igen mig i de tre sista punkterna. De andra har jag inte märkt av, och jag har aldrig sett dubbelt - vilket många tror!