Vi träffades den 25 december 2010 och har varit ett par sedan dess, fem år i år.

På fem år har vi hunnit köpa lägenhet, ny bil, ny bostad igen och då ett radhus, fått barn, köpt ytterligare en bil och samtidigt har sambon varit utomlands två gånger under längre perioder,  pluggat till major och jag har både jobbat, pluggat, varit gravid och mammaledig. Det är ju rätt händelserika år när man staplar upp det på det här viset. 

Jag är så glad att jag har min fästman. Han kompletterar mig och står ut med mina utbrott och skrattanfall. Han gör mig till en bättre människa. 

Jag är en väldigt glad och energirik människa egentligenocj de flesta känner nog mig så, men jag kan också tappa kontrollen och bli en riktig bitch om jag ska vara ärlig. Jag kan bli arg och forsa omkring för struntsaker, men tack vare min fina H har kan jag hantera mina känslor bättre idag.

Min H är också bra på att peppa mig när jag tvivlar på mina kunskaper och styrkor, och alltid gör han sitt yttersta för att jag ska vara glad och nöjd. Alltid. 

Han är en riktigt bra människa, och smart och riktigt allmänbildad. Ja, nu kanske det låter som om jag skryter om honom och det gör jag kanske lite. Men han är ett riktigt kap! 

Vi har givit varandra små presenter men mer hinner vi inte fira idag, det blir bara en mysig kväll i soffan tillsammans nu när Isak sover. Och det är verkligen inte fy skam det heller...

Idag, för två år sedan...

Jag hade ingen som helst aning, och så friade han på min systers bröllop inför alla gästerna efter sitt tal. Inte ens när han bad mig komma fram förstod jag. 

Blåögd. Och tårögd. 

Giftermålet väntar vi lite med, som jag sagt tidigare. Men det känns rätt bra att ha den biten kvar så man inte "bockar av" allt i ett svep med hus (nåja, radhus), barn, bil, förlovning... Ja, ni förstår vad jag menar. Något kul måste vi spara åt framtiden.