Carpe Diem

Hittade en bild från BB på sambons telefon. Jag ser överkörd ut, men ni ska få se den ändå. Isak var inte ens ett dygn på bilden. 

Tror Isak sover här, och jag försöker äta lite - som ni ser.

Den allra första bebistiden gick verkligen fort. Man tror inte det när man är i det, men vips så är dom inte så där nyfödda längre.

Just nu så har jag svårt att förstå att Isak ska bli ännu större och lära sig ännu mer, jag är så fast i nuet. Ändå är jag lite stressad över alla förändringar som ska ske i år. 

Vi ska försöka få Isak att sova i egen säng, han ska få börja smaka mat (inte riktigt än), så småningom ska jag sluta amma och sen börjar jag skolan (sept). Hur ska vi hinna få rutiner till dess, utan mig? För då ska pappan ta över ett tag. Hur ska Isak klara sig? Hur ska pappan klara det? Hur ska JAG klara det, utan Isak på dagarna?

Det är förstås helt onödigt att jaga upp sig för detta redan nu. Och när vi väl kommer dit kommer säkert alla inblandade klara sig fint. Men ändå...tankarna jagar iväg ibland.

Isak är ju lite Carpe Diem. Han har ju inte så mycket att välja på eftersom det är där han är utvecklingsmessigt. Men även jag borde försöka vara lite mer Carpe Diem, njuta mer av varje minut och sluta noja. Allt löser sig ju med rutiner och separationsångest till slut. 

Jag ska jobba på det!

Tiden har sprungit iväg från första bilden och nu, idag, sitter han i mitt knä och vill titta i en bok. Helst vill han "ta upp" sakerna på bilden men det går ju tyvärr inte. Tror jag ska leta efter en bok med glada färger och som har lite olika material på varje sida att känna på. Det skulle han gilla.

Ja det är sant, tiden går så fort. Man får passa sig så
Man inte glömmer bort den fantastiska tiden som den första veckan var!

Ja tiden går alldeles för fort! Tyvärr uppskattade jag nog inte riktigt bebistiden med Rasmus, låter hemskt men lite så var det. Det var så spännande med all utveckling så jag ville bara att nästa grej skulle komma hela tiden! ;) och sen tänkte jag precis likadant att med nästa då ska jag minsann verkligen njuta av bebistiden, MEEEN det hade man ju inte tid med för då gick tiden ännu snabbare när man hade två helt plötsligt :P Däremot blev det mer "nej stoppa tiden" känsla med Mollys utveckling, än idag! ☺️