Att glädjas åt andras lycka...

I onsdags var det första träffen med mammagruppen för i år. Temat var Föräldrarskap och vi fick berätta lite om hur vi känner oss just nu genom att ta olika kort med egenskaper på (ex glad, pålitlig, uppmärksam m.m). Sen talade vi om förlossningen, hur den upplevdes och sist om hur vi upplevde föräldrsrskapet. Jag beskrev att jag trodde att jag skulle ha mer tid över, men att det inte alls blev så. Kuratorn som var med bekräftade att det var vanligt att känna så och frågade om de andra kände likadant. Jag fick ett nickade till svar från några men en i gruppen kände inte alls så. Hennes bebis (som är en vecka yngre än Isak) sov hela nätterna, sov bra på dagarna och var allmänt lugn. Så hon kände att hon hade tid för sig själv, sambon och tid att renovera sitt hus. Det funkade bra helt enkelt.

Hur mycket jag än ville vara glad för hennes skull så kunde jag inte låta bli att bli provocerad. Provocerad för att hon satt och sa att allt var så himla bra medan jag öppnade mig och sa att det ibland var svårt att få tid för mig själv, och definitivt för sambon. 
Jag skulle absolut inte vilja byta bort Isaks egenskaper, hur kasst han är sover. Vi har olika barn och olika liv därefter, så är det bara.
Under den 1,5-2h som mammagruppen höll på sov den här andra bebisen i babyskyddet hela tiden. Under samma tid hade Isak bajsat ner sig så att jag fick byta kläder, ätit, sovit, lekt med alla sina leksaker jag hade med - två gånger samt flirtat med sin bebiskompis som också är med i samma mammagrupp.
Isak är en aktiv bebis helt enkelt, och den andra är...en mindre aktiv sådan.

Jag har skakat av mig känslan av att vara provocerad nu, men är fortfarande lite förvånad över att jag tog det så hårt.
En skitsak ju. 
Man ska ju inte jämföra sig med andra, gör man så gott man kan så får man försöka inse att det duger! 

Hoho...Isak?
Isak nattas numera alltid i sin säng och sen får han komma in till oss någon gång när vi gått och lagt oss.
Måste dock flytta babyvakten för den ser inte ner i sängen ordentligt - som ni ser.







Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Amanda J Lundell

En del av mitt liv

RSS 2.0