Det var förstås inte samma nervositet som när man började i en ny klass som liten, idag har jag mer självförtroende och vad klassen tykcker om mig är ju inte ALLT. Men jag önskade och hoppades i alla fall på att få träffa någon som jag skulle gilla att umgås och känna mig trygg med. För trots allt spenderas väldigt mycket tid i skolan och tråkigt vore det väl om man var tvungen att vara helt för sig själv. 

Så föstes jag ihop med en tjej inför PM-skrivandet till kommande (numera pågående) C-uppsats. Jag var lite skeptisk i början, om ni minns? Att skriva ett så stort arbete med någon man inte känner kan ju bli heltokigt om ambitionsnivå, personkemi, mål och andra viktiga punkter inte överrensstämmer. 

Men så blev det en vinstlott! En riktig storvinst till och med!

Min skrivpartner och jag passar ihop som handen i handsken, vi är otrolig lika, skrämmande lika på vissa punkter till och med. Men också olika på ett sätt som kompletterar varandra. 

Roligt är dessutom att det finns så många sammanträffanden. För att bara nämna några: vi gillar och ogillar samma sorts ost, vi piercade oss i tonåren på (delvis) samma ställen men fick båda plocka bort "skrotet" på order av våra fäder. Vi älskar havet och är uppvuxna med hundar, våra pappor arbetade med samma sak för ett par år sedan men har nu gått vidare med annat. 

Ja, det kanske inte var så konstiga saker tänker ni. Men det finns många fler, många många fler saker att rabbla upp.

Idag när vi sågs i skolan fick jag ett superfint paket, en julklapp. Bara sågar.

Hon hade slagit in så fint och paketets innehåll var både personlig och omtänksam. 

Min fina skrivpartner kan hon! 

Jag är så tacksam över att det blev så här bra!