Det var några dagar sedan förra inlägget... Allt har rullat på i 180 här hemma känns det som. Vardagliga saker som tvätt och städ kombinerat med ångest och iver inför skolstarten har sysselsatt mig, tillsammans med en bestämd bebis och alla hans behov.  

Jag fascineras över hur mycket Isak förstår, och ibland får jag påminna mig om att han bara är 11 månader och att jag kommer få tjata tusen gånger till om att vägguttaget inte är en leksak. Men många gånger förstår han så mycket att det är lätt att glömma hur liten men stor han faktiskt är. Som till exempel har han egna ljud för jättemånga saker men som låter väldigt likt det riktiga ordet. Som skor, Harry (hunden), Bruce (undulat), han säger "namnam" om mat, tack tack, kan peka på olika saker i hemmet (främst fläkt, diskmaskin, tak, vägg, golv, tvättmaskin, kaffebryggare, lampa), jag tror han förstår ordet bada, dricka vatten (då smackar han efteråt), han kan lyssna efter flygplan och helikoptrar, härma billjud och säga "muu" när man frågar vad kon säger... Ja, det här är bara exempel på vad han kan och det är säkert inte det minsta unikt för hans ålder. Men för mig, som Isaks mamma, är allt detta jättestort. Han är inget litet knyte som ska amma varannan timme, han är en liten pojke. Fast en väldigt, väldigt, liten sådan. Men med desto mer egen vilja...

Numera vägrar han äta om han inte får göra det själv med sked (och ibland händer) samtidigt. Dessutom kan han bryta ihop om han inte får som han vill, då rasar han ihop i en hög och vrålar rakt ut. Hur kan en sådan liten människa förstå eller komma på att man kan reagera på det viset när man är arg? 

Fascinerande. 

Min stora lilla kille...