Jag är så glad att jag har Isak, jag är beroende av honom. Just därför känns det så jobbigt att veta att jag kommer behöva lämna ifrån mig honom såsmåningom.

Jag fick ju ett jobberbjudande över sommaren, som jag nämnde förut, och har bestämt mig för att tacka ja. Jag ville inte jobba så mycket eller så sena tider men nu är det bestämt att jag ska jobba två till tre dagar i veckan under ca 5-6 veckors tid, 8-17 för det mesta. Isak kommer ju blivit ca nio månader då så han klarar sig ju utan mig ett par timmar. Men jag får ändå panik. Jag vill ju vara med och se hans påhitt varenda minut, se honom skratta och trösta när han är ledsen. JAG vill göra allt det.

För att inte tala om i höst när skolan börjar och vi ska vara ifrån varandra ett par timmar om dagen nästan varje dag... Hur ska det gå? Jag blir tokig...

Om jag inte visste bättre hade jag börjat producera fler barn på löpande band nu så att jag alltid får vara hemma (men det måste dröja lite till nr2).

Visserligen vill jag ju komma tillbaka till mitt "vanliga" liv litegrann också, men det känns omöjligt. 

Ni mammisar som läser detta, hur gör man? Hur ska man tänka för att separationsångesten inte ska få mig att bryta ihop?

Ja, så är det bara.