Jag lekte med Barbie länge, men i smyg på vinden, fast på slutet var det mest kul att klä på och frisera. 

Jag, syrran och svägerskan började prata om vi påverkats av "barbieidealen", för min del har det inte betytt någonting alls i alla fall.

Att Barbie var (är) smal, med stora bröst och perfekt sminkning har aldrig varit något jag tänkt att jag borde leva upp till, smalhetsen kom däremot ändå men på gymnasiet. Jag har ju alltid varit rätt smal, inte supersmal eftersom jag inte har en sån kropp, men mer tränat smal. Nu är jag visserligen inte så tränad längre, men jag är absolut inte överviktig, på gymnasiet däremot då var jag väldigt tränad. Speciellt i tvåan. Då tränade jag flera dagar i veckan, hade riktigt bra kondition, var stark och hade bra uthållighet och psyke för träningen. Ändå var det nog under den tiden jag tänkte som allra mest på om min kropp dög, om den var smal nog. Jag minns att jag var så avundsjuk på en tjej som var två år äldre, hon höll på med gymnastik och hade en så smal och slank kropp - och lagom tränad. Vi sprang jämsides under ett skollopp på en mil en gång och det var en riktgt varm dag, hon hade vikt upp sin tröja så att magen syntes, eftersom det var varmt, men jag vågade inte. Trots att jag hade ordentligt synliga magrutor om jag spände magen kände jag mig tjock brevid henne. Knäppt!

Det där gick över någon gång i slutet av trean, men ibland kan jag svära över att min kropp är så stubbig. Även idag. Den är rätt rak och jag har en stor bröstkorg, så stor att den en gång i tiden var högre än mina bröst om jag låg på rygg. 

Jag tycker inte att det är osunt att vara medveten om sin kropp, eller att man ex har något man vill förändra (plattare mage, mindre bröst, större bröst, fastare lår). Men blir man fixerad i sin kropps utseende så blir det ju osunt. Lagom medveten är bäst, tror jag. 

Den sista barbien in i samlingen. Hon har till och med mjuk mage för att kännas mer verklig. 

Henne ska jag spara till Isak (om han vill leka med henne) eller till eventuella syskon.