☆ Det gjorde ondare att föda ut huvudet än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

☆ Under värkarbetet och precis efter förlossningen brydde jag mig inte alls om hur jag såg ut, fast jag trodde att man skulle göra det. Men det fans inte en tanke över åt det, precis som många säger. Mitt hår var kaos, svettigt, rufsigt och slickat i hela ansiktet. Oron för att göra nr 2 var också bortblåst, händer det så händer det liksom. Men skönt nog slapp jag ändå det.

☆ Det står väldigt lite om hur underlivet känns (kan kännas) efteråt. Det är ömt, svullet och blöder. Låter kanske inte så krångligt, men när man är så slutkörd känns såna här saker jobbiga och svårhanterade. Dessutom gör det ont att sitta, att gå, att vända sig i sängen och att gå på toaletten. Fler tips om hur man "gör" för att underlätta ex toalettbesöken med hänsyn till smärtan hade varit bra att ha i bagaget. Som tur var försvann den värsta smärtan och svullnaden på bara en vecka för mig.

☆ Amningen var inte enbart lätt. Det ska ju sugas och snuttas på rätt sätt osv. Det var inte helt lätt att få till, men tack och lov för amningsnappen.

☆ Det tog säkert ett dygn innan jag verkligen började förstå att bebisen, Isak, var vår - att han var min son. Amningen hjälp till att knyta band.

☆ Jag har fått höra att bebisar luktar gott (och det gör de - nytvättade) men när jag sniffade på vår son första gången kände jag mig som en hemsk mamma. Jag tyckte han luktade inälvor. Men den lukten klingade sakta av och när vi kom hem från BB badade vi honom - efter det luktade han bebisgott.

☆ Förlossningen var mindre hanterbar, pga smärtan, är jag förväntat mig. Till nästa gång (om det blir någon) vill jag öva mer på hur jag ska tänka för att hantera smärtan, ha en krisplan liksom. Inte bara öva andning.

☆ Att vara en levande napp och att ha någon klistrad mot en 24/7 var en stor kontrast mot hur det var innan. Klart jag förstod att jag skulle ha händerna fulla, men jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara.

☆ Läggningen var (är) svårare än jag trodde. Varför kan det inte bara vara stt lägga ner honom i sängen och så sover han? Hittills sover han ju i princip bara precis intill mig och jag vet inte hur jag ska vänja av det. Helt ärligt så känns det supersvårt.

☆ Jag har märkt att man (jag) numera blir sedd av andra föräldrar när jag har Isak. Möter man en annan med barnvagn ute så hälsar de, eller i affären - föräldrar tittar på ett annat sätt nu. Som om jag varit insamling för dessa innan, men numera är "en i gänget". Eller så är det bara något jag inbillar mig... 

☆ Jag är blödigare nu. Som när han gråter, då skriker mitt mammahjärta och jag får en känsla i hela kroppen att jag måste springa och "rädda" honom. Fast det ex är hans pappa som har honom och han kanske egentligen bara gråter lite lätt för att han är trött så blir hela kroppen som triggad. Jobbigt, men kanske en mamma-instinkt. 

☆ Kärleken till Isak går inte att beskriva. Den är ju inte som kärleken mellan mig och sambon, eller som mellan mig och någon annan... Det är en ny sorts kärlek som är så stark och djup att jag nästan kan gråta. Gråta för att jag älskar honom så mycket. Och ändå blir kärleken starkare för varje dag som går. Otroligt! 

Några lärdomar: 

☆ Det känns som om jag kommer snabbare ner i djupsömn nu än tidigare. 

☆ Jag har blivit rätt bra på att göra saker med en hand, eftersom jag bär Isak i den andra.

☆ Nu börjar jag lära känna Isak och det blir lättare och lättare att tolka hans signaler och kroppsspråk. Ofta kan jag fånga upp och besvara signalen innan han blir hysterisk, men ibland är jag för långsam fram med bröstet och så skriks det. Eller som när magen krånglar, då kan jag inte alltid hjälpa honom att bli av med krånglet.