Vårterminen är ju slut för flera veckor sedan och nu ska jag inte plugga igen förrän om lite mer än ett år. Därför borde jag kunna koppla av nu, för jag behöver ju bry mig om skolan på ett bra tag. Men så lätt är det inte att släppa den där lilla stressen ska jag säga. Det är som om jag glömt bort hur man gör (lever) när man inte behöver tänka på skolan. 

Idag efter jobbet åt vi i alla fall middagen ute, man får ju passa på när det inte regnar - även om det är kallt!

Efter middagen hjälpte jag min kära mamma att klippa ner några syrenbuskar. Hon, liksom många andra, är väldigt gullig och värnar (ännu mer) om mig nu när jag är gravid, så hon sa "Du behöver inte såga de grova grenarna, det kan jag göra eftersom du är gravid.". Det är ju med starkaste kärlek och omtanke hon säger så min mor, men där säger jag faktiskt stopp. Graviditeten är ingen sjukdom och jag vill inte ha några vidare förmåner bara för att jag bär ett barn - som är världens naturligaste sak.

Jag är visserligen inte lika snabb under promenaderna, blir lättare flåsig, oftare trött och kan ibland få en stramande mage som gör att jag gärna sitter ner ett tag. Men graviditeten ska inte göra att jag blir behandlad som "handikappad" sålänge jag faktiskt mår bra. Det är viktigt för mig.

Förresten...

Jag har ju haft (har?) en ganska liten mage för den vecka jag är inne i. Så jag är fortfarande rätt smidig i kroppen - kan knyta skosnören och sånt.

Dock hade mina ben svullnat så mycket, när dagens arbetspass var över, att stövlarna inte gick igen när det var dags att gå hem. 

DET var en märklig känsla!