Att inte oroa sig i onödan...
Såhär på sommaren faller det ju sig naturligt att man vistas mer i skog och mark. På en del ställen i Sverige, bland annat längs Roslagskusten där jag befinner mig nu, är risken extra stor för att smittas av TBE - som orsakas av fästingar. Fästingar trivs i lite fuktigt och högt gräs så ska man röra sig i sådant rekommenderas att man bär stövlar och ljusa heltäckande kläder, så att man lätt kan se om man fått en mörk liten fästing på sig.
Jag är uppvuxen med hund(ar) som alltid sovit i sängen. När vi är/varit i sommarstugan har hundarna nästan alltid en eller ett par fästingar, krypandes eller som sitter fast. Många har aldrig ens sett en riktig fästing och kan tycka att de är äckliga eller läskiga - inte mist eftersom de kan bära på någon smitta.
Jag kan nog inte räkna hur många fästingar jag tagit i, i mitt liv, därför har jag nog blivit lite nonchalant. Jag tycker visserligen inte att de är trevliga, men jag tycker inte heller att dom är speciellt äckliga.
Även om risken att bli sjuk av en fästing finns, så oroar jag mig i princip aldrig för det. Jag är vaccinerad mot TBE, men det skulle aldrig falla mig in att inte vistas i högt gräs pga smittorisken - inte ens nu när jag är gravid.
På något vis känns det som en onödig sak att oroa sig för bara.
För ett eller ett par år sedan hade jag till och med en fästing som satt fast (och det var inte den första i mitt liv). Många kan bli förskräckta och tro att de direkt drabbats av borrelia, med den karaktäristiska ringen, runt bettet. Men det man ska komma ihåg är att det ofta kan bli lite rött runt bettet, utan att man är smittad - för det är ju trots allt ett bett. Precis som att man kan bli röd av ett mygg- eller bromsbett.
Allt som är "farligt" ska man väll egentligen ha respekt för, som ex huggormar, men det finns (enligt mig) ingen anledning att vara nojig i onödan.
Smultron som nyligen plockats,
barfota och barbent, i bla högt gräs.
Kommentarer
Trackback
