När jag väl gick på bussen på väg hem var jag rätt trött och lite hungrig (alltså rätt seg). Dessutom var det mycket folk på bussen men jag såg en plats bredvid en kille i 14-årsåldern. Mittemot satt hans vän och de pratade livligt om något. När jag närmade mig den lediga platsen skyndade han sig att flytta på sin väska som stod där och sa 'Förlåt', som att han ursäktade sig att den var ivägen för mig. Jag sa 'tack' och satte mig. 

Det gick inte att undgå att höra vad de två jämnåriga killarna pratade om och jag kunde inte låta bli att le, för det lät som om de var riktigt bra kompisar, och trevliga! 

Killen mittemot hoppade av bussen och några stationer senare skulle även killen bredvid mig av. Så jag ställde mig upp för att släppa ut honom och då sa han högt och artigt 'Tack!'... och det gjorde mig så glad.

Jag vet att det är lite att bli glad över, men jag blev verkligen riktigt glad över den artighet han visade. Ofta tycker jag att stockholmarna är jäkligt snabba på att morra och fräsa åt varandra i kollektivtrafiken, och inte lika duktiga på att visa när det faktiskt är bra. Det gäller både mot medressinarerna och bolagen som driver det vi reser med.