Inför denna hösts skolstart skrev jag att jag lite grann saknade skolan. Jag ville också ha skolstart, vara delaktig, få prestera och identifiera mig med något. För som Röntgensjuksköterskestudent är man ju just det - student! En (förhoppningsvis) presterande person med ambition att hjälpa till och vara delaktig i strävan att undersöka och för att kanske kunna ställa diagnos på en patient. Jag vill vara med och hjäpa!

Nu är jag ingen student. Just nu är jag bara Isaks mamma, även om det inte är så "bara". Det räcker gott och väl, men förstå mig rätt...

Jag är livrädd för skolstarten nästa höst, för då vill jag åter igen prestera, lyckas och framförallt se till att alla patienter jag möter under praktiken (och efter) går från mottagningen och känner sig väl bemötta och utan obehag. Det tror jag att dom allra flesta gör, men det är så pass viktigt för mig att jag oroar mig för det. 

Jag ser också fram emot skolstarten såklart! Här om natten när Isak sov, men inte jag, så gick jag igenom kroppens alla delar och strukturer på latin (alla jag kunde). Och sen röntgade jag från topp till tå, föreställde mig olika anamneser och projektioner. Var centrerar man? När komprimerar man buken på en person? Hur många projektioner tar man och varför vid olika sjukdomsfrågeställningar? Hur hög kV och mAs är lagom i förhållande till kroppsstorlek, bildkvalité och stråldos?... Ja, rubbet gick jag igenom och det var såå kul!

Jag längtar, även om jag fullkomligt älskar livet som Isaks mamma!

Bild från metodrummet (rum där man man kan öva) på Danderyds sjukhus.

Här övas det på projektionen 'överarm - frontal'.