När jag var liten, innan förskoleklas-ålder, fick mitt hår växa sig rätt långt. Men lockarna tovade ihop sig otroligt mycket i nacken efter varje natt och orsakade krig på morgnarna när allt skulle redas ut, så till sist fick saxen rycka in som en räddare. Det blev en axelkort frisyr med lugg - enkelt att kamma och klassiskt som fasen.
Just den frisyren följde med mig från början av lågstadiet till femman i mellanstadiet, för då hände något - min kära syster började utbilda sig till frisör. Jag blev frivilligt hennes försökskanin och den första tiden klipptes det frisyrer hej vilt, det var också då jag hade min kortaste och bredaste lugg någonsin...

Det var några mellanår som jag sedan började experimentera på egen hand, vilket slutade i katastrof. Håret blev brun-grå-grönt och kvalitén var hemsk.

Sedan insåg jag att med en "privat-frisör" kan hela hårgrejen bli mycket roligare (och finare).
Jag hatade mina korkskruvar i tonåren men har idag lärt mig hantera dem, tack vare henne. Håret har varit fint och hanterbart sedan den dagen jag började lyssna på min syster hur man ska sköta det, färga eller inte färga det (färgar alltid hos henne).

För något år sedan kom jag också på att jag skulle spara ut hela håret, även luggen, men jag vet inte till hur långt eller varför.
Nu känns det som att jag vill se "hur långt det kan bli", även om jag inte vill ha hår till knäna direkt...

Hur som helst, långt har det blivit och så ska det fortsätta - så länge bossen tillåter (läs: min syster). Hon är numera, efter alla år, proffs på mitt bångstyriga hår och gör alltid ett kanonjobb!