Några av er kanske vet.
Några av er kanske vet, men har glömt.
Några av er kanske inte vet alls.

När jag var i tidiga tonåren piercade jag naveln, fyra gånger. Ett hål uppåt (som man brukar), ett neråt och ett åt varje sida.
Det där med att ta hål var en slags sysselsättning som jag fortsatte med sedan, fast själv. Jag tog hål högst upp i örat själv och även i tragus (som också är en del av örat), i läppen men den tog jag ur efter ett par dagar och sist men inte minst i huden mellan tummen och pekfingret. Det sistnämnda gjorde så ont efteråt att jag vaknade på natten av det, då tog jag ur den också.
Aldrig använde jag mig av nål, is eller vad man nu kan ha. Bara ett örhänge.

För mig är navelpiercingarna ett minnen från tiden i mitt liv då jag vägrade vara som alla andra. Jag ville ha en navelpiercing men inte bara EN, för det hade ju alla andra. Det där med behov av att sticka ut hängde såklart ihop med en rad av saker, men det är en helt annan historia.

Jag har funderat många gånger på att ta ur dom den senaste tiden, men det skulle kännas så tomt utan. Min mage är liksom inte MIN mage då, men samtidigt känns det som en tid i livet jag passerat för länge sedan. Det är dags att släppa taget helt och gå vidare.