Alla har vi olika typer av försvarsmekanismer, vissa fungerar bättre än andra, några mår man också mindre dåligt av att använda sig av. Jag är den typen som oftast förtränger saker, jobbiga saker. Det liksom raderas ur huvudet på mig och så finns det inte, jag intalar mig själv att det inte är något att komma ihåg - och så försvinner det. Ibland föralltid, tror jag. Varje gång. Men så påminns man, man får en konstig kännsla och blir sittandes ett tag och funderar. Man (jag) funderar över vad det är som känns underligt och då, då kommer jag kanske på att Just det! Det här hade jag ju helt skuffat undan ur minnet. Många gånger gör det inget att jag börjar minnas, men en del gånger tar det hårdare, det går inte att släppa och även om man inte tror att man tänker på det, så finns det där... det går inte att släppa.

Vissa saker vet jag är sant, jag vet att dessa saker har hänt men jag kan inte tänka mig att det faktiskt har det. Det känns inte som om det skulle kunna vara Jag, AMANDA, som varit med om just det, gjort just det eller ... inte gjort just det.

I samband med detta försvinner även goda minnen som jag gärna skulle minnas lite bättre idag, det är som att hjärnan sollar bort en del bra saker med det dåliga. Det är ju typiskt.

Bland annat tänker jag på praktiken ombord på Cinderella. Den tre månader långa praktiken som var en rejäl berg-och-dalbana. Jag funderar och tänker på hur det var när jag skulle lämna fartyget, det var så overkligt. Jag hade levt i hundra år ombord, kändes det som, och nu skulle jag lämna allt. Hur var det att leva utanför? Hur var det att leva på land?

Fast rätt snabbt kom jag in i landkrabbalivet, men visst kände man sig rastlös den första tiden. Vad skulle jag jobba med, halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen? Rätt snabbt fick jag svar på jobbfrågan, men nu då? Nu sitter jag här och ska skicka iväg ansökan till högskolor. Tänkarna går "Väljer jag rätt denna gång? Kommer jag nöja mig med spänningen i detta jobb? För jag är lite utav en äventyrare och behöver spänning och utmaning, kanske inte jämt, men ofta."

Och hur kunde nu detta inlägg spåra så i samtal och text, ja, jag vet inte. Men ibland är det skönt att skriva av sig. Sammanhängande eller ej, intressant eller inte.

Det viktigaste för varje människa är nog ändå att man någon gång känner att man kommit hem, om ni förstår vad jag menar. Trygghet, kärlek, tillit,envishet och vilja.

Alla fem ordens betydelse hittade jag den tjugofemte december, tvåtusentio. Eller var det jag som hittades?

/Mandy