Visst är det jobbigt att mista någon?
Det liksom skavs bort en bit från hjärtat och kvar finns ett skavande sår som svider och blöder. Man mår nästan illa och det känns som en tjock rök i huvudet som gör att man inte kan tänka riktigt. Man vill liksom gråta, men det hålls tillbaka, men så kommer det i alla fall och sedan slutar det tvärt. Hur ska man hantera något så förjävligt? Jag har aldrig mist någon person, ingen människa. Tack och lov. Men däremot ett antal hundar. Och nu tänker ni "åh vilket trams". Ja, men gör det då. Tänk så. Men en hund, och egentligen vilken levanda varelse som helst, kan faktiskt göra ett starkt avtryck i en. De hundar vi haft hemma, och har just nu, betyder mer för mig än alla människor i Kina, USA, Indien, Spanien, Sverige (förutom mina nära och kära, de delar plats). Och det här låter kanske inte klokt eller humant att jag säger så, men så är det. Man kan komma så nära ett djur.
Mollie var sjukt fin och vi var bästa vänner. Tyvärr stannade hon hos oss alldeles för kort tid, hon blev bara ca 1,5 år innan döden tog henne. Kelly, min systers hund, dog nyligen av en kronisk sjukdom, bara 4 år gammal. Är inte det sjukt och förjävligt. Unga och glada hundar som bara försvinner. Fan!

Innan båda lämnade den här världen tog jag kort på dem. Omedveten om att döden var nära. Tittar man på bilderna så syns det inte att de snart ska ge sig av, lämna oss. Tänk så ovetande man kan vara.
Den här våren har varit tung för många inblandade just för att vi mist något vi älskat så mycket.
Därför säger jag det igen.
Glöm inte att älska. Människa som djur. Bråka inte om skitsaker, se det inte som "en del av livet" att man måste bråka. För det måste man inte, självklart ska man diskutera saker, det är det bästa jag vet. Men bråka inte, okej?

Sista bilderna innan döden tog dem!
Mollie med min, trodde jag, beskyddande hand.
Och Kelly, här var hon dock sjuk och frös, därför
fick hon ha tröja trots det fina vädret.


Förjävligt!


/Mandy